Aftonbladet – 9 december 1846, sida 3

Jandra staplade djup: ty vägen är makadamiserad af smak oct heller med denna lingsamma, någongång alltfö småaktiga detalj-uppmärksamhet, som är så van lig hos våra fotgångande resebeskrifvare; färde går här med jemn och lagom fart framåt, hvar igenom scen-riet ulvecklar sig på ett så under. hållands och prop bortioneradt ält, all inzel tafla försvinner ur ögn sigtet förr än man hun nil att tillräckligt betr akta den, och ingen qvar Istannar inom synkre!sen — tills man tröttna vid den. Vi hafva väl läst mången mera brokig! blomIstrande, mera poeiskt glöds nde, mer djupsin tänkta beskri n:inga:; men icke nigon med mer: objektiv klarhet g-nomförda teckningar. Mar riskerar icke här att bryta nacken at sig på cc väg ull af fantasins, a jättehinder på hvarhöjder och berg, lika så lite som att störla I något a! filosofiens mörka brå; matta, och hvarigenom ingen samkäll klass uteI stänges från att i läsn ngen al detia arbeta tillgodogöra sig en stund ar v rklig trefnad och litterör njutning. Emellan Danmark och Sverig2 hafva under loppet af de sednare åren on liflig omsättning af sympatier uppstatt. Sverig: och svenska rhöllanden utgöra nu mera ett vigtigt grundämne för det danska folkets uppmärksamhet, kärlek och diskussion; och en icke mindre role bar Danmark börjat intsga hos 0s Denna vexelvorkan emell n de tvenn-, endast af sundet skilla skandinaviska stammarno — är visserligen innu icke möngårig — men utvecklar sig med en fart, ett lif och en värme, att d n redan intagit en nationol betydelse. I följe häraf uppstar också ett behof att allt mera och mera ömsesidig! sätta in i hvarandras socal och politiska hållanden — än me Pa, även i hvarandras skiljaktiga skaplynnen, i intellektuelt och matcrielt ascende. Hos oss har älven mera in en son af Danmark infunnit sig, helt visst för att till sina landsmin sedan öf. verföra sna, på erfarenhetens säkra grund hv lande åstgter och uppattningar. Ledd af e inre böjelse har Orvar Odd också blifvit Fa ciceron i Danmark. En bättre, en trefligare sig ciceron kunde vi ej heller ha va fatt. Genom det täcka och vackra naturens eget konstmuscum — som vi kalla Danm rk — leder tafla från tafla och förtäljer oss deras skan värde, berättande om den ena en anckdot eller fstande våra blickar vid den ändra med ett godt skämt. Något annat, som, om möjligt, äfven förhj tre naden af dessa skizzer, är den pikanta egenhet, alt för. liksom ständigt tinker sig i sällskap med någon känd svensk, såsom tt. ex. än Almqv:s!, s. Vv. och för egenheter. Vi bifoga här några utdrag, på det den större allmänheten sjelf må blifva satt i tillfälle att justera vårt omdöme. Vid Esromsjö låg i fordna dagar ett vidt bery tadt cistersienser-kloster, som i det tolfte århundra-: det sände kolonier ur sin stora kupa, icke blott till! olika kanter af Sälland, men till Slesvig, Rigen,) Meklenburg, Pommern. Bet var i detta kloster fan sjelf incognito en tid tjenstgjorde såsom kock, i afgt att med det fina fransyska kökets oemotstånda läckerheter förleda munkarna till verldslig lusådant. Det är! än Crusenstolpe, än Kullberg o. dem redogörand för föremålens 18 sta, svalg, dryckenskap och mera icke mer än en tanka om hin håles talang som hofmästare; också blef sjelfva klosterpriorn snart till den srad betagen i den nya kockens ostronpastejer, tryfforade rapphöns och brinnande buddingar, att han beslöt fästa honom, såsom en tjenande frater, vid klostret för alltid, och gaf honom en dag, efter en intagen öfvermåltan lyckad entråe de volailles , kroderkyssen. Broder Ruus, som fan kallade sig, Her på latin frater Ruschius, var outtömlig i sina rastronomiska påhitt och stod vid spisen från morson till qväll; han hade också efter någon tids föropp sett sitt verk krönas med fullkomlig framgång, hela klostret hade numera blott buken till sin gud ch studerade matsedlar i stället för att läsa sina. vater-noster. En bonde upptäckte imedlertid tillHNigtvis satans arga list, vid ett möte, som broder Ruus hade i Gribsskoy med en mängd underdjeflar, ! ch han skyndade att underrätta klosterpriorn om vad han sett och hört. Priorn höll på att få slag. fan sammankallade genast alla klostrets medlemnar, deribland äfven broder Ruus måste infinna sig, huru han just stod i begrepp med en den ypperigaste kanderade tårta. Priorn tog nu munnen full ned latin och slungade en sådan mängd anathemer not den oförberedda kocken, att denne, så satan han ar, blef stående helt konsternerad med serveten öfer armen. — Priorn vidblef med sin straffpredikan, ch somliga säga att han lyckades mana djefvulen inaste vägen till Blåkulla — alltid med köksserveen öfver armen! andra påstå att han manade onom till England för att skaffa bly till kloster-s ket, andra ändtligen att han gjorde honom till en I häst, som i sträckt galopp försvann i skogen. jet är icke så lätt att säga hvilken af dessa tre ersioner är den riktiga. i —MM ora RR AO