Aftonbladet – 9 december 1846, sida 3

BR RE NR sipporna stodo med dagg på sina hvita blad och drucko sol. Den sjuke hade begärt alt ;å tala med lagmannen på Stora Wibo och äfven med sin välgörare, men, som han hade yttrat, innan klockorna ringde tll gudstjenst. Jonas Höög hade sjelf farit åstad att hemta lagmannnen, och nu stodo de båda i sjukrummet. Vid åsynen af de väntade, reste sig patienten upp, räckte sin vissna hand till dem båda, loch bad, att de ville höra hvad en döende hade alt säga till farväl. Och nu började han med matt, ofta albruten stämma: Mycket, ja, ganIska mycket har jag felat mot er, herr lagman, men det skedde af svaghet. Ni deremot har också felat, men ej af samma orsak. ade ni först pröfvat, innan ni så hårdt dömde och försköt mig, så bade ni handlat värdigar.. De i lycklgare omständigheter stadde göra illa uti att döma de fattiga, endast eliter deras gerningars utsida. Tro mig, många af dessa olyckliga voro icke så usla och föraktliga, om de mindre orättvist föraktades, om de icke ofta sågo: huru allt undseende vänder dem ryggen. Hade ni, herr lagman, fått följa eder första plan med mig och låtit lagen ha:t sin gång, ni hade då upprört hela min sämre varelse, uppväckt hat och hämd och sett mig förskansa mig tll sjelfförsvar, men bakom dåliga medel. Hvem vill icke undfly, då han så kan, ett vidrigt öde? Att milt i sådant fall slutat under bilan, är troligt; ty en natur, som min, kan gå lång i godt och ondt. — Men — och nu vände sig den döende till Jonas Höög — en förbarmare kom och räckte den förskjutn2? sin hand, der han stod vid bråddjupet, färdig att kasta sig