Aftonbladet – 9 december 1846, sida 3

ter i vild förtviflan långt in uti skogen. Seende sig uppäckt — tyckte han att hvarje träd, liknande en mörk förebråelse, hotade honom med vanära. Inför sin hustru vågade ban icke framträda, öfvertygad att förstörelsen 1 heta hans gestalt skulie förråda hans gerning; men ännu en gång ville han betrakta Lena och trycka de kära dragen djupare in uti sitt minne; han ställde sig derför utanför sin hyddas fönster, och då han blef hustrun varse, och huru hon vakande väntade på bans återkomst, då gräl han som ett barn. Så stod han i flera timmar, men då ban märkte huru dagen började inbryta, hviskade han slutligt ett ömt farväl och fortsatte hbalfspringande vägen tilll Marietorp, att der bekänna allt och tigga sig till barmhertighet. Jonas Höög afhörde bekännelsen med djupt deltagande. Han insåg genast: att felsteget var föranledt af kärlek till en god hustru, att om handlingen var dålig, var dock motivet till densamma godt. Man tröstade den olycklige, lovade alt ställa lagmannen tillfreds och att vidare göra hvad han kunde. Derpå inkallade han allt sitt tjenstefolk, gaf det full kännedom om tilldragelsen och slutåde alt ställa den fråga tull en och hvar: om någon hade emot, att han på en tre månader tog Björn i sin tjenst. Ingen vägrade att tjena med — tjuiven. Snart hade de trenne månaderna förflutit. Dagarna arbetade Björn af alla krafter, så alt hans kamrater till och med för husbonden bekände: att han ensam uträttade så mycket som två drängar. Om qvällarna tog Jonas honom in till sig, läste för honom Guds ord, eller ock