Aftonbladet – 9 december 1846, sida 1

Itjena. 2 till 3 thaler (4, till 67, rdr res) i veckan, förmår ej dermed under hålla sitt hushåll; men ännu sämre står det till i landsorterna, särdeles i schlesiska bergsbygden, hvarest hundratusental söka lifnära sig genom spånad och väfnad af lin och bomull, hvarmed de i aldrabästa fall förtjena 3 till 4 silfvergroschen om dagen, men oftast ej mer än 2 till 4 groschen (4 7; sk. rgs). Väfrarne arrendera vanligtvis en liten jordlapp, hvarpå de sjelfye odla sin potates; men denna jordfrukt, hvaraf deras föda nästan uteslutande består, har i år misslyckats alldeles, och många tusen skåda hungersdöden framför sig, så vidt som staten och deras af ödet bättre lottade medborgare icke förmå rädda dem. Hvad medelklassen beträffar, så är den till det mesta tvungen att blott sörja för sig sjelf; den ger redan så mycket åt fattigkassorna och betalar så mycket i statsutskylder och andra offentliga afgifter, att större delen knappast eger i behåll hvad den behöfver för dagen. Lyxen har stigit så högt, behofven så ökat sig: fåfänga, njutningslystnad och vanan vid ett yttre sken ha blifvit så allmänna, att de fleste hushåll ega skulder i stället för behållning. Den tid är förbi, då man sparade något för oförutsedda behof eller för framtiden; man gifver ut hvad man får in, och öfverlemnar morgondagen åt Honom, som kläder liljorna på marken och gifver korpungarne deras föda. Bland den penningeegande och handlande klassen har spekulationssvindeln, samtidigt härmed, tagit öfverhanden. En stor del af handeln, eller rättare den största, har fallit i händerna på judarne, hvilka utskifta den sinsemellan till fabrikanternas och deras arbetares förderf. De ha äfven slagit under sig de flesta börsaffärerna och penningmäkleriet, och ryckt åt sig handeln med jernvägsaktier, hvarvid en ofantlig mängd kapitalister fått sätta till sin förmögenhet, antingen till största delen eller helt och hållet. Af gammalt eger preussiska kronan postverket (transportmedlen för bref och resande) som en statsanstalt, och fortfar att fasthålla den alltjemnt; men hon har begått det under sådana omständigheter oursägtliga felet, att öfverlåta jernvägarne åt enskilda bolag, sedan hon länge dröjt att i landet inlåta den nya uppfinningen och dess mäktiga inflytande på handeln, slöjdfliten, samhällsbanden och civilisationens spridning. En dunkel vedervilja bland de högste embetsmännen emot jernvägarne, farhågan att störta sig i vidtutseende företag af oviss utgång, samt att minska postinkomsterna, men hufvudsakligen obenägenheten för allt nytt och ovanligt, ledde derhän, att man med sjelfldlok beräkning lät folket sammanskjuta medel bäst det kunde till jernyvägar, medan man sökte att af de sålunda tillvägabragta banorna förskaffa staten så många fördelar som möjligt, genom tryckande oktrojvilkor. När den nya uppfinningen sålunda uppläts åt allmänheten, bemäktigade sig börsen hela saken såsom en penningespekulation och dref aktiesvindeln, hvilken fattat hela Europa, till ytterlighet. Hvar bankir utkläckte ett nytt jernvägsförslag: staten gaf pktroj på oktroj: aktierna utbjödos på börsen, och man började der ett spel genom försäljning på tid, hvilket småningom hvar och en, som hade mynt, log del. På detta sätt rycktes kapitalisterna in i hvirfveln; och under loppet af ett par år vann också hvar och en bland medspelarne, emedan aktierna oupphörligt fortforo att stiga. Plötsligt tycktes regeringen då varseblifva att den gynnat utvecklingen af en fara; grep in i börsspelet och förbjöd för säljning på tid. Börskarlarne, svärmen af agiotörer, hundradetals judar, som i synnerhet slagit sig ifrigt på aktiehandel och ofta inom få veckor nstrukit oerhörda vinster, anade å sin sida följden 1 regeringens mellankomst, och förstodo att draga sig ur spelet innan de inträffat, eller att i vidrigt fall undandraga sig sina betalningsförbindelser. Kapitalisterna funno sig snart vara ensamme innehafvare af en mängd aktier, hvilka oförmodadt sjönko. De sågo dem sjunka hastigt allt mer och mer, och pliktade ofta med hela sin förmögenhet för sin brist hå förutseende eller för sin inbillade finanskunskap. Nu, d å penningförlägenheten är så stor, då många iktier äro osäljbara långt under teckningsvärdet, förora de bankirer som innehafva dem mycket penningar, och här höres ett allmänt rop att regerinsen måste hjelpa. Hade staten sjelf öfvertagit jernvägsbyggnaderna, så skulle mycket af denna olycka cunnat förekommas. Öfverskottet af de säkert incomstgifvande banorna (och sådane äro flera) skulle minskat statens behof af utskylder och sålunda kommit de beskattningsdragande till godo; eller om man ;j användt det på sådant sätt, så skulle man dermed ha kunnat understödja de många banor, hvilka äl äro förmånliga för det allmänna och nödiga för tatsbehof, men till en början icke lemna någon lövande afkastning. De vinstgifvande banorna ägas i