Aftonbladet – 9 december 1846, sida 1

Jo — faltighuset, nådebrödet och hoppet om en tidig graf, aibröt Björn, och hans hufvud sjönk hvilande mot hustruns bröst. Ånnu ett steg lingre, och hvar står då den rikes boning, hvar fattighuset? Tilldess — Iåtom oss arbeta och fröjda oss i tankarna åt arbetets ära och hoppas att ingen bär sitt kors förgives. Min goda hustru, hur und. rgi!ven och stark i motgingen! utbrast Björn med darrande stämma, och slöt det älskade föremålet i sin famn. Vi förstå hvarandra, Anders! och det vill jag kalla mitt arb tes ära. Men gör mig nu snällt till viljes och gå till herrgården, som jag nyss bad dig om. Under tiden lagar jag i erdning vår mat, och sedan d-la vi lju t och ledt, så väl det ena som andra, och slutar jag med (att somna på din arm, för alt drömma om den, som jag håller kärast i verlden. I Backstugusittaren reste sig hastigt upp vid dossa körvänliga ord, med utse nde af en, den der utmanar sitt eget öde till strid på lif och död. Ja, hon får ej lida nöd, jag svär det vid allt heligt i verlden, och äfven om jag sjelf skulle förgis af svälts — sade har, fattade sin hatt, ned:ryckte don djupt över pannan, hvarpå han ilade ut i den mörka skogen, såsom jagad af en ond ande. FILANTROPEN SPELAR FALSKT. Morgonen efter nyss förtäljda uppträde hos Björn, satt lagman Luhrberg i en sky af tobaksrök och v.gg.de i in beqvima gungstol, flitigt upptagen af att genomögna de mid dagens post ankomne bre! och tidnnger. Nu uppvecklade ss första numret al Aftonbladet. Ötver de långa spalterna spelade de gulbruna lodjursblickarna, tills pi en gång de törbl fvo orörliga, liksom fastlästa vid något märkbart innehåll. Ja så,, börj.de lykttändaren i rätt