Aftonbladet – 9 december 1846, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Berlin den 26 November 1846. På någon tid har jag ingenting kunnat -meddels om tilldragelserna i Preussen, emedan vi i allmänhet befunnit oss på samma ståndpunkt som förut med hänseende till våra förhoppningar och farhågor. Ånnu fortfar alltjemnt den allmänna röstens rop på grundlagliga rättigheter åt folket, ännu strides i tidningarne och inom kyrkan för andans och samvetets frihet, likasom man å andra sidan förspörjer det gamla sträfvandet att inskränka den yvetenskapliga undersökningen och hindra uppenbarel sen af hvarje lära, som i vederbörandes ögon kar tyckas äfventyrlig för samhällets och kyrkans fortgång på deras närvarande bana. Någonting annat har likväl nyligen sällat sig härtill, som tycks påskynda den länge förutsedda utvecklingen. Vid sidan af striden om åsigter och grundsatser har ett sakernas materiella lvåg upp: trädt, mera bestämdt än någonsin förut. Nöden har inställt sig: en stor och allmän penningeförlägenhet, stigande med hvar dag, hejdar all industriell verksamhet, och de oundgängligaste Iefnadsbehofven börja brista. De flesta och spannmålsrikaste orterna lida i år af missvext; bröd och potates, det fattigare folkets hufvudsakliga näringsmedel, står redan i dubbelt pris emot vanligheten, och med ängslan motser man den instundande vintern, som måste öka nöden och dyrheten ytterligare. I Berlin understödjas omkring 40,000 personer vanligen ur stadens fattigfond, hvilken årligen dertill och till fattigskolorna använder inemot en half million thaler. Då hufvudstaden räknar 400,000 innevånare, så biträder fattigfonden blott !;, af befolkningen, — ett förhållande, hvilket icke skulle vara ofördelaktigt, vid jemnförelsen med andra stora städer; men i verkligheten är det likväl helt olika. Ty jemte de nyssnämnda fattiga, som understödjas af stadens offentliga fattigfond, finnas här minst 30.000 andra, som erhålla penningehjelp af Berlins många barmhertighetssamfund, hvilka till största delen stå under ledning af pietisterna. Härtill komma vidare de allmänua sjukhusen, barnhusen, dårhusen och andra välgörenhetsanstalter; föreningarne för blyga fattiga (pauvres honteux); soppkokningsoch vedutdelnings-föreningar; och när man sammanräknar hvad genom alla dessa inrättningar utdelas och dermed jemför folkmängden, så får man den föryånande upplysning, att i medeltal åtnjuter mer än hvar sj tte person i Berlin understöd på ett eller annat sätt, och till större eller mindre del, från någon välgörenhetsanstalt. Detta förhållande är ty värr i jemn tillvext inom Preussens hufvudstad, hvars folkmängd ökas årligen med 42 till 45,000 inflyttande, hvaribland den största delen utgöres af medellöst tjenstfolk eller fattiga daglönare och fabriksarbetare. De två sednare klasserna komma merändels med hustrur och barn, som falla det allmänna till last om männen sakna arbete eller sjukna. Preussens statistiska tabeller för de sednare åren antyda härunder en minskning i antalet af ingångna äktenskap; men vid efterseende befinnes att det är inom de högre stånden och medelklassen, som denna minskning inträffat, hvaremot äktenskapen blind de fattigare folkklasserna ökas oupphörligt. Under vanliga priser på lifstmedel och vanlig tillgång på arbetsförtjenst, är sådant visst icke beklagligt, då det i alla fall vittnar om sedlighetens helgd inom dessa klasser; men vid nuvarande penningeställning äro följderna hotande. Det ges hela qvarter i Berlin, som endast bebos af fattiga arbetare och deras hushåll; barnen uppvexa vid tiggeri, de fullvuxna döttrarne blifva slutligen offer för förförelsen, de unga männen föröka brottslingarnes skara. Afven den ärlige arbetaren, hvilken öfverhufvud kan för