Aftonbladet – 8 december 1846, sida 3

(Insändt.) TEGNER. Förstummad mästersångarn är i Norden, Ty med hans hjerta lyran brustit har! Men, nordpolsstjernan likt, för fosterjorden I evig klarhet dröjer minnet qvar, Som i ditt snilles friska blomstergårdar Ett heligt arf för efterverlden vårdar. Din genius mäktig var. Med nordens anda, Bess fria sinne och dess glada mod, Med fädrens prakt och eld, att färger blanda Till dina taflor, hur du väl förstod! Och att med klangen af din sång förena Ett bilderspråk, som tillhör dig allena. IHvarthän din sångmö fagra vingen sträckte Kring Sveas dalar och till fjerran strand, I hydda, i palats hon tjusning väckte, Och ryktets lof flög öfver stad och land; Men dock i djupet af din själ du närde En blygsam misstro till ditt skaldevärde. Ju högre vetande, dess mindre gäller Det inom egarns själ; ty väl han vet, Att skapelsen en spegel föreställer Af verldens Gud i sin oändlighet Och inför Den han djupast hjessan böjer, Och blick till skyn med helig bäfvan höjer. För högre sferer var din ande buren, Och dit han längtade från töcknig ban. Då sol ej mer bestrålade azuren, Solsångarn klagade lik sårad svan På enslig väg, der höstlig stormil qvider Tills hjertat brister — offret mer. ej lider. Hvad skönt du anat i naturens toner, Hvad menskligt ömt inom ditt varma bröst I känslans vår — bland stjernornas äoner I Ordets tröstande försoningsröst, RRD KRIS RENT TEE RS EGR NNE ORSA