Aftonbladet – 8 december 1846, sida 3

——— NEN AA ,Det förslag, som vi nyss förnummit, synes mig likna döda hafvets äpplen, om hvilka de lärda påstå: att de äro granna och aptitliga utanpå, men inuti fyllda med aska. Hvad hen lagmannen i början al sin framställning yttrat om en tilltagande fattizdom inom orten, så underskrifver jag det till alla delar; men kan omö ligt inga på alt vi, genom försummad pligt mot vår nödlidande nästa, tvingar honom ati begå brott. Våra fattigförsörjningar, våra skolor, vårt sockenreglemente, alil bevisar: att vi ej vända ryggen ät nöden. Hade vi mera, så gjorde vi otvivelaktigt mer ra; nu måste vi tillse, att under det vi giva, vi icke så oförstånslösa, alt barmhertigheten snavar omkull på sin egen missräkning och varder liggande. Icke heller kan jag just se, all någon syndaftlod är i antågande. Tvärtom tycker jag alt frid och belåtenhet bo inom våra flesta hyddor, och alt en vacker skörd vaggar derutanföre i Guds herrliga solsken. Hvarföre då klaga? Det är ju att visa sig som barn, hvilka ej begripa huru lyckliga de äro, utan likväl att bafva barnets känsla af tacksamhet. AU herr lagmannen anser bränvinet vara huvudorsaken till det onda, som nu iräter upp landets märg, det gläder mitt bondesinne att höra, och af tvenne skäl: för det första, emedan det öfverensstämmer med mina nyktra åsigter, och för det andra, att en så öppen förklaring tycks häntyda derpå, som vore herr l.gmannen sinnad att nedlägga sitt eget stora bränneri, — det enda i hela vår socken. Ty alt ropa ve öfver en Jast, hvilken man frikosiigt understöder, är som att utsa tistel, och sedermera lörundra sig öfver dess