Aftonbladet – 8 december 1846, sida 2

RIE EPASA 20 —— L-AL Lt SET TA AA ånyo vädja till församlingens så ofta anlitade gi mildhet. Men vår nya och vackra kyrka saknar en prydnad, som jag anser, att vi böra: skänka henne, icke mindre för hennes skull, n för vir eg.n. Frågan är om ett orgelverk, mina vänner! Huru skönt och ljufligt rösten från ett sådant instrument kan öppna vårt innersla väsen och locka hänryckning och fridfull känsla ditin, det behö ver jag ej säga ed r, af hvilka vil de fleste någon gång i lifvet erfarit den välsignels, som talar till oss ur tonerna, dessa helgjutna ord och tankebilder ur englarnas språk. Jag vet väl, att denna församling icke är bland de rikaste; men jag könner äfven, att ernåendet af den sak, hvarom här nu är fråga , fordrar högst obetydliga uppoffringar. Ofverläiggen nu sjelfva, mina kristlige bröder! och, jag beder, låten ej nörvaron al Min person inverka det ringaste på ed rt beslut, ty det skulle högeligen smärla mig. Lagman Luhrberg blef den förste, att besvara pastorns ord. Ett tillfälle bjöds honom nu att spela filantropens och folkvännens roll, och han var nog slug att icke låta det gå sig obegagnadt ur händerna, helst som han i dag sjelf hade ett vigtigt anförande att andraga, och således behöfde popularitet. Med något tycke af en orms hväsning, lät nu den sträfva och disharmoniska stämman förnimma sig: Med all aktning för herr kyrkoherdens nit för det, som rörer närmare vår kyrka, kan jag det oaktadt på inga vilkor lemma mitt bi all till den väckta framställningen. Ponera att förslaget ginge igenom, och att församlingen ville vara konseqvent, den kunde då sedermera icke