Aftonbladet – 7 december 1846, sida 1

.tlan ahsolut:smens och liberalismens oförenliga .Igrundsatser. Sjelfva de ansträngningar, vår re, Igering. gjort, för att i Frankrike utrota den li, Iberala andan, och den framgång hon till hälften haft häri, och hvaraf hon skryter, hafva :Isnarare äggat de absolutistiska hofven t: i fiendtlighet, än de bevekt dem. De se i vår rege-Iring en af revolutionärt ursprung, men som blyges derför; denna blygsel utplånade dock ieke förtrytelsen, Mån måste äfven medgifva, om man tänker : närmare på saken, att den absolutistiska principens band emellan de trenne nordiska hofven måste vara mycket starkt och mäktigt, då det kunnat segra öfver de rivaliserande interessen, dessamakter äga i Krakauska frågan. Vikunna väl inse att Österrike, begärligt alt genom besittningen af denna stad gilva verklighet åt de .lanspråk, det gjorde 4843, kan hafva glömt de Iskäl det har at misstro Rysslands presenter, hvilka det förr eller sednare får betala 100:defallt vid nedra Donau. Men Preussen bör veta, att hvarje händelse, som befäster den Moskovitiska makten i hertigdömet Wearschau, fortskyndar den dag, då Rysslands ärelystnad blir hotande för Preussen sjelf. Polens fullkomliga tillintetgörelse var icke nödvändig för att b behålla lugn och tydnad i storher tigdömet Posen. Man såg detta vid den sednaste revolutionen; polackarne kastade sig gerna i Preussens armar, jemedan denna makt syntes protestera emot. Iblodbaden i Österrikiska Galizien. Man känner Hör öfrigt hvilken afsky folket i norra Tyskland har för ryssarne; de böra inse, att då Pol n: är tillintetgjordt, så faller den första barrieren -Jemellan Ryssland och vestra Europa, och alt :lom strömmen sedermera en dag sväller öfver sina bräddar, så blir Preussen det första land, ;Isom öfversvämmas. Men de trenn2 regeringarnes gemensamma hat emot revolutionen har i besegrat alla andra konsiderationer, och förenat dem i det gemensamma beslutet, icke blott att Jutplåna sista spåret af Polen, vår gamla bundsIförvandt, utan att på samme gång, genom krinkning al traktaterne, förolämpa fransyska regeringen. L Det är således förgäfves, som revolutionen varit fredlig och moderat; det är förgäfves som man gjort henne ödmjuk och rädd; de rege-l. ringar, som icke vilja låta sina folk gälla nå-l gonting, de som frukta hvarje rörelse, vändal sig bort från revolutionen såsom från en fiende. : Då man klart uppfattar denna ställning, så förklarar den ensam don nytta och stora betydenhet, en allians emellan Frankrike och England kan äga. För öfrigt känna vi alla del svår gheter, som äro förenade med en dyl kl) a!l:ans. ? Vi veta, att 40 års begångna fel kastat mörker öfver denna fråga, som var så klar efter 4830. År 1836 lossade man på banden af detta förbund, af! I fruktan för att utföra den mest politiska af alla interyventioner; man slet det sönder 48539, derigenom : att man så starkt tog Egyptens parti, hvilket dock I kunnat låta sig göra, så vida man hållit ut dermed Jända till slut. England har efterhand öfvergått från vänskap till misstroende; från misstroende till fiendt: lighet. Man har 4840 tvingat sig, det är sannt,: Jatt hastigt åter närma de bäda nationerna hvaran-: Idra; men man har sedan den tidpunkten i Frank-! lrike liksom med afsigt gifvit näring åt den mest lifliga ömtålighet. Ingenting gjorde i sjelfva verket ! undertecknandet af traktaten om visitationsrätten ! nödvändigt, denna traktat, som är mer än onyttig;! och lika litet nödvändig var den löjliga eröfringen ! af de ofruktbara Marquesas-klipporna. Men mer än ! 4 år upptogos af de häftiga tvister, som visitationsrätten och Marquesas-öarne väckte på ömse sidor:! om kanalen; tvister som bragte i kollision med hyarandra de filantropiska och religiösa känslorna i Eng-! land och stoltheten och lättretligheten i Frankrike. Dessa fel, som lätt kunnat undvikas, gjorde å ömse : sidor alliansen svår och föga populär; men det oaktadt inse alla upplysta statsmän, att det goda förståndet emellan de båda länderna är i verldens närT varande ställning den verkliga borgen för freden och friheten. Man invänder, att de båda folken äro rivaler på hafven. Detta är något, som icke kan nekas. Mon äfven en betydande rivalitet gör icke allianser omöjliga. Man skall icke bestrida, att ju Frankrike och Österrike under förra seklet voro rivaler på fasta landet; och likväl ingick Frankrike förbund med Österrike, och det är den frihet att röra sig, som denna allians gaf Frankrike, som var orsaken att denna makt i Amerika kunde utföra ett så lyckligt krig emot England. För öfrigt förtjenar det väl att undersökas, huruvida ej, då fråga är om rivaliteten emellan Frankrike och England, man mera fäster sig vid hågkomsterna från det förflutna, än rigtigt uppfattar det närvarande. Om det vore fråga om att, såsom fordom, strida för besittningen af Ostindien, så är det utan allt tvifvel, att de båda fol1 kens interessen verkligen vore oförenliga; men frå gan om Ostindien är afgjord, och vi hafva för närvarande våra förnämsta. kolonial-interessen i Afrika;! en lång fred med England är det säkraste medlet att åt dem bereda framgång. Då på detta sätt de båda folken gjort förståndiga koncessioner åt hvar-i andra, det ena ar Ostindie n, det andra af Afrika, j: så blir deras täflan på hafven, åtminstone-för när-, varande, mera skenbar än verklig. a mm mm -— ÅA UR Men finnes det väl någon i Frankrike nog dåraktig, att vilja skicka flottor och en armåö för att eröfra Engelska Ostindien? Finnes det väl någon förståndig engelsman, som icke begriper, att Algerien, der 50,000 man behöfvas i fredliga tider och 400,000 man i oroliga. icke kan besittas, koloniseras och försvaras af någon annan kontinental-makt Sl-act nå fll Ah nanninnand VAA lan cAmMm är