Aftonbladet – 7 december 1846, sida 1

j Vändom nu våra blickar åt fasta landet. Här voro under kejsaretiden de båda folkens interessen olika, men för. närvarande äro de nästan lika. Båda hafva samma interesse i upprätthållandet af skilda nationaliteter, af folkens oberoende och jemnvigten emellan regeringarne. Det är icke mera Frankrike, som hotar fasta landets oberoende; vår regering är olyckligtvis vida aflägsnad från dessa dagar af storhet; faran kommer nu från ett annat håll. Traktaterne i Wien, upprättade. emot oss, hafva nyligen blifvit på ett skandalöst sätt tillintetgjorda till fördel för de absolutistiska makterna. Europas jemnvigt ligger England i synnerhet om hjertat; frihes tens sak Frankrike. Men faran är i denna stund lika för både friheten och Europas jemnvigt. Rättvisan och såväl Frankrikes som Englands gemensamma interesse fordra, att Polen finnes till såsom en nation, att de fria städernas oberoende aktas, att konstitutionerna i Tyskland äro mer än blott bokstäfver på papperet, att neutralitet icke våldföres, att Belgien får vara liberalt och neutralt, att Schweiz frigör sig från det ultramontanska oket och icke oupphörligt finner sig hotadt med intervention, att Italien åter kommer till lif och icke långsamt faller under förtrycket. Alla de folk af andra ordningen, som omgifva och skilja från hvarandra de stora makterna, äro frihetens bundsförvanter med Frankrike, garantier för freden på fasta landet med England. Då de absolute konungarne sluta förbund med hvarandra emot vestra Europa, ser England Europa luta åt en sida: då ett folk dukar under, då en frihet någorstädes uppgifver andan, då revolutionen nödgas vika tillbaka, är det en batalj, som vi förlora. De båda folkens interessen sammansmälta likaledes, då fråga är om de inre hafvens i Europa frihet. Den fria farten genom Öresund, genom Dardanellerne, hvilka kommendera skeppsfarten i Östersjön och i Medelhafyet, interesserar nästan lika mycket Frankrike som England. Då det är fråga om att skydda Konstantinopel emot en ärelystnad, som väl ger sig tålamod, men icke desto mindre aldrig förlorar sitt mål ur sigte, att förhindra att man ej en dag helt oförmodadt notificerar de båda makterna någon ny inkräktning i öster, då kan ingen rivalitet äga rum emellan Frankrike och England. Ett godt förstånd emellan de båda länderna är således icke omöjligt, oaktadt det har sina svårigheter. Det kunde vara ärofullt: de hafva båda att strida emot de absolutistiska makternas inkräktningslystnad. Men månne det ej finnes äfven andra beröringspunkter emellan Frankrike och England, än interessena? De tvenne folken äro förenade genom en gemensamhet i grundsatser. Båda hafva såsom grundvalar för sin samhällsbyggnad antagit, att det finnes en annan rätt i verlden, än den gudomliga rätten, som dynastierna åberopa. De hafva gifvit detta exempel åt alla länder, och gjort Europas befrielse lättare för framtiden; man kan säga att de genom tvenne revolutioner betalt folkens frihet. Vi hafva sednare än England inträdt på denna bana, men vi gå med snabbare steg på densamma, och förkorta, om jag så får uttrycka mig, dess historia. Hvilken ädel uppgift är det ej, att gemensamt försvara friheten och civilisationen! De ädlare känslorna hafva ett stort inflytande på de båda folkens beslut. Polens nationalitet är i sauning icke mindre värdig, att värma upphöjda sinnen, än de svartas befrielse. Då ett folk uppgifver andan, under våldet af absoluta monarkers förenade krafter, måste alla fria och stolta folk känna stynget deraf i sina hjertan. Om Frankrike och England icke blifvit söndrade, är det säkert att deras förening skulle hafva tillbakahållit de absolutistiska hofvens planer. Det är uppenbart, att de tvenne mäktigaste folkens i Europa gemensamma vilja, stödd på traktaterna och uppburen af allmänna tänkesättets styrka, skulle hafva vårit oöfyervinnerlig. För närvarande är det ganska svårt, att ändra hvad som redan är ett fullständigt factum; missförståndet emellan de båda regeringarne synes fortfara, och deras protester tyckas komma att blifva isolerade, hvar för sig. Vi önska imedlertid att de båda folken, lemnande å sido sina tvister och sin oenighet, måtte förena sig, för att slutligen se sin allians frambringa någonting stort och nyttigt, som utplånar all ovilja och aflägsnar alla inkast. Frankrike bör icke glömma, att hvarje dess konflikt med England öppnar nya utsigter för kontra-revolutionen; England bör icke glömma, att hvarje dess brytning med Frankrike tvingar Ryssland ett steg närmare Konstantinopel.n