Aftonbladet – 4 december 1846, sida 3

Mee Op PP MARVIN Idet bafva omsider förmått aw öfverstiga den Igräns, hvilken under årtusenden bestämt dess ändlighet. Men månne detta förnuft, som nu äflas att göra sig egenmäktigt gällande, är a högre ursprung än det, som fordom gällt? Månne förauftet hos dem, hvilka uu fördöma I våra offentliga läroverk, är ypperligare, än förI nuftet bos dessas stiftare, en Gustaf II Adolf, len Oxenstjerna, en Johan Skytte, en Johan Rudbeck? Man förlåte mig, att jag derom tviflar. Den första frågan kunde man naturiigtvis rätteligen besvara med nej; ty sanningen, lifvet och det goda komma från Gud, och något högre finnes icke i verlder, än han. Men hvem har påstått, att tankekraften till sitt väsende är annorlunda inrättad hos nutidens menniskor, än hos patrisrkerna; men icke desto mindre äro vårt vetande, vår samhällsordning och i allmänfade, än deras. Det undransvärda uti mensklighetens stora samlif visar sig äfven deruti, att ingen enda menniskas kraft kan räcka till för alla och verka och ordna allt till det bästa för alla. Ingen individs förnuft är tillräckligt för hela slögtet, och Gustaf Il Adolf och Oxzenstjerna hade af försynen fått sig anvist sin bestämda verknirgskrets, så väl som alla andra menniskor. Det är i allmänhet vår tro, att mensklig storhet, tänkt i afsöndring från de tidsomständigheter, som gifva den sitt egentliga värde och betydelse, aldrig kan rät uppskattas. Gustaf II Adolf och Oxenstjerna stodo i spetsen för sin tid och bade utan den ieze förmått något: det är således deras tidehvarf, som tänkte och bandlade genom dem, liksom vårt eget genom de förträffliga män, som nu föra vår talan. Men skulle icke -på tvåtundrade år, om vi anse historien såsom en fortgående uppenbarelse af Guds verk och väsende, sanningen i någon mån klarare hafva framträdt för det menskliva medvetandet? Äro dessa tvenne sekler således fruktlöst försvunna i försynens styrelse öfver verlden? Det vore visserligen oräit att tro, för att icke säga något värre. Kunde menniskan stå på den höjden, der man kan öfverblicka ett helt slägtes rörelse och verksambet; så skule hon finna att allt säkerligen går framåt och att hvarje knäpp i det stora verldsuret framflyttar visaren, om än aldrig så litet. — Såsom ett bevis på s:tt misstroende emot det unga förnuftet, säger herr Järta: vid en-ännu icke allt för bög ålder har jag öfverlevat fyra eller fem filosofiska bufvudsystemer, af hvilka jag hört det ena efter det andra utropas att vara det enda sanpa, det evinnerligen beståndande; jag har dock sett det ena efter det andra falia, Detta betvifla vi tills: det blifvit fullkomligen bevisadt. — Men hvilken motsägelse ligger ieke i dessa ord! — De störste tänkares åsigter utveckla sig så hastigt i en fortgående series, att herr Järta liknar sanningens klarare framträdande i ljuset vid ett fall, ett öfverändakastande af den föregående spekulationens resultater, och detta skulle kunna inträffa med en Kant, Fichte, Schelling och Hegel, som vi vant oss vid att anse för tänkandets heroer; men Oxenstjernas förnuft skulle vara alldeles ofelbart och oförgängligt. Kunna vi icke fråga herr Järta tillbaka: hvarföre skall en Johan Skyttes och en Johan Rudbecks förnuft vara ypperligare, än tankekraften hos dessa nyssnämnda filosofer, som på lärdomens himmel äro stjernor af vida större glans, het våra förhålianden belt annorlunda beskafän de? Eller: låtom oss fråga verldens mest! bildade nationer, Tyskar, Fransmän och Eng-l ländare, om de i den forskande andens högrel värf och yrken sätta de ofvannämnde svenskarne högre, än dessa? Men ännu har icke den Kantiska, F.chteska, Scheilingska och He gelska filosofien fallit; den har ingått såsom värmande och upplysande strålar i menpniskolifvets stora verksamhet, och hvardera har i sin mån bidragit att rena begreppen och stärka mensklighetens krafter i den stora striden för sanning och rätt. Hvar och en; som aldrig så litet studerat dessa systemer, vet, att de sammanbänga med hvarandra genom ett så oupplösligt inre samband, att hvart och ett föregående innehåller i sig grunden och impulsen till det efterföljande, mera utvecklade och fullbordade, och att de således icke varit till utan hvarandra. Liksom ingen efterföljande generation kan tänkas utan en föregående, fastän denna öfverträffas af den sednare i ljus och insigter. Icke kan någon länk vara borta i en kedja, som förenar det förflutna och det närvarande? Herr Järta säger, att han blott hyllar n enda absolut tänkare, som af evighet begrundade och i tidens början gaf ut det omätliga systemet af sin vishets, sin godhets och sin allmakts skapelse. Detta, så åldrigt det är, bestir, under det att den förmätna menniskotankens timliga verldskonstruktioner, lika som barnets korthus efter förändrade beräkningar upp:taplas, för att lika oupphörligen ramlay Denna lilla tirad och det efterfötjande innebålla många motsägelser i sig sjelfva och mot det föregående, com vi anfört, och vi skola endast i största korthet söka visa, att det så förhåller siz. Herr Järta kallar Guds skapelse ett omätligt system, som den förmätna menniskotanken icke kan fatta, och derföre ramla dess verldskonstruktioner oupphör!igen. — ;Det I RA oo i oo RK fr An KR KR Kr