Aftonbladet – 4 december 1846, sida 3

lan. Nåväl! kan detta ske, hvarföre talar då h Järta med så mycket bån om alla store tän kares kontinuerliga sträfvande, som just går u på att efterforska denna enhet cch förklara des väsende? I den ena satsen gör han filosofie redlös och snart sagdt till en dårskap, och den andra rättfärdiger ban dess tendens oc! bestämmer ungefärligen riktigt dess egentlig problem, på bvers upplösning alla filosofer ar betat. Vidare kallar han skapelsen för ett ål drigt system och säger, att den ändå består Vi fråga först och främst i hvad form det evi ga och oändliga framträdt och framträder fö mensklig tanke och varseblifning; — är det så som en i ändlighetens omklädnad oöränderlig fast och orubblig sinnlig existens? Eiler ick fast mera. såsom en vexlande mångfald, hvar bestämningar äro föränderliga, öfvergående elle liksom flytande? Hvad är här åldrigt utom den inre lagen eler sjelva enheten, som i def yttre oupphörligen byter om gestalt ech i tin gens omskilftande skepnader uppenbarar sitt väsende och sin outömliga rikedom? Men om Guds skapelse ögonblickligen byter om former, är det då så underligt och orätt, att menniskotanken söker följa den i spåren, och att han just i och under denna omvexling söker det högsta, det oförgängliga och fullkomliga, som aldrig kan fullt framträda i sinneverlden, och derföre mste skilja sig ifråa de tryckande banden cch bojorna, för att icke dö sitt högre Lif uti ändlig förnedring? Men om detta är naturen af Guds herrliga verk, så må ingen drista sig att förklara ett nenaiskoideat. för absolut och fullkomligt och binda dervid all sanning och sköshet. Ett besrepp kan i tankens abitrakta form någorlunda bestämmas; men ideen är föreningen af verkigheten med begreppet, och nu visar det siz, ut hvar och en sådan notion aldrig fullständigt san -uttömmas. Men i denna beständiga utvecking och framgång eller rättare sagdt gång framåt ;enom seklerna visar sig historiens genius, emura alltid densamme, dock altid olika med ig sjelf, och ger derizenom lif och tillvarelse ut allt det som innehålles i det menskiga förwuftets väsende. Oc deruli ligger det indiviiuellt förträffliga endast såsom ett moment, som itgör en liten länk i den stora kedjan, som ;,mfattar hela menskligheten och dess zndiiga ch timliga verksambet. Hvad det ena meniskosnillet gjort och uträttat behöiver derföre cke tillintetgöras af ett annat, ren det kan ehölva en organisk sammanslutning med det fterföljande, och det sker vaalistvis på det ättet, att det som är sannt i tanken octr be;reppet är såsom ett frö, som, nedlagdt i iorien, vid den blivande vårvärmen skjut:r upp ill ex ny vext, som bär en skönare blomma, ust derföre att det nya lifvet får begynna med let förras förtröMligaste egen-kaper. Och så srbåller det sig också troligen med det indiiduellas förkliriog i döden till ett högre lil.