Aftonbladet – 4 december 1846, sida 2

målet, som är försäkrandet af de medbörgerligan. Dessa definitioner hafva: begagnsts af de fordna statsrättslärarne såsom grund för de bannala definitionerna på despotiska,, naristokratiskan och demokratiska statsförfattningar: man har sagt, att der de politiska rättigheterna innebafvas af en enda samhällsmedlez, der ärstatsförfattningen despotisk; der de innebafvas af flera, är den aristokratisk, och der de innehafvas af alla, är den demokratisk; men allt detta är, som hvar och en finner, icke annat än en beskrifning öfver mer eller mindre rigtigt uppfattade facta, och innehåller ingen dom öfver företrädet dem emellan. Omdömet kommer efteråt, och är i sjelfva grunden oberoende af den anförda distinktionen. Posttidningen har till och med i början ieke tagit den på annat sätt sjelf, då hor såsom statens egentliga mål förklarar medborgerlig och rolitisk frihet i den närmaste förening med hvarandra. Från denna åsigt af statens egentliga mål begyaner likväl Posttidningen redan i nästföljande raderna alt afvika, då hon påstår: att stater gifvas, der medborgerliga rättigheter icks äro förenade med politiska, men likväl ägas i fullt mått, men dervid glömmer anmärka — hvad som är en klar konscqvens afsatsen — att statens egentliga mål är i sådana stater förfeladt. Men förgätenhbeten må lemnas derbän; ty att sådana stater verkligen gifvas, tror ändå ingen på Statstidningens botta ord; och hon har icke vågat det fåfinga försöket att ådagalägga deras tillvaro. Uppgiften är alltså ett tomt föregifvande, som icke gör någonting för bevisningen. Statsrättsläraren i Posttidningen antyder likväl sjelf, att han förutsätter detta föregifvande antaget på hans autoritet, och att det först är för den följande satsen, som han sparar sina skäl. Denna sedsare sats, hela artikelns egentliga bvfvudföremål, är en ibland de märkvärdigaste, som ännu undfallit det konservativa partiet. Den iyder som följer: De medborgerliga rättigheterna bafva ofta varit så mycket mera försäkrade, som de politiska varit inskränkta. Artikeln söker öfvertala oss att så förhåller sig; icke genom exempel, som ådagalägga det direkte — sådana har Posttidningen förblifvit sina läsare skyldig — utan genom andra exempel, som skola ådagalägga den omvända satsen, eller att stora politiska rättigheter kunna ägas. ehuru de medborgerliga blifvit förtrampade, Antagom för ett ögonblick med Posttidringen, att denna dess bufvudsats vore sann: hvad lir den påtagliga slutföljden? Hvad annst, är att då de politiska rättigheterna ingenstädes öra så inskränkta, som i despotiska samhällen, e medan de der innehafvas blott af en enda person, despoten sjelf; så måste de medborgerligr rättighetarna vara bäst försäkrade under des: polismen? — Ett rätt vackert resultat af re sonnemanzerna i det blad, som ett konstitutio nellt lands styrelse använder för sina cfficell: meddelardes! — Premisserna, som leda rak bärtill, stå der nu en gång imedlertid, om är Posttidningen skulle i något följande nummei vilja slivgra sig derifrån, sedan vi ställt slut följden afslöjad midtemot dem. Vi ha redan nämnt, att Posttidningen ickt framställer några omedelbara exempel på rig tigheten af sitt föregiivande att de medborger liga rättigheterna ofta varit så mycket mer: försäkrade, som de politiska varit inskränktav Bristen i Posttidvingen på sådana exempel ursäktlig — de finnas ej i verkligheten, hvar ken den närvarande eller den förflutna. Den na brist är ock i sig sjelf tillräcklig för att öf verändakasta hela det resultat, hvartill Posttid ningen sträfvar. Ty om man äfven ville god käpna Posttidningens samtliga exempel för der motsatta erfarenheten — eller att politiska rät tigheter kunna ägas, ehuru de medborgergö biifvit förtrampade, — så. visade detta blott at sambhällsbildving: ieke ännu lyckats lösa pro Iblemet af de medborgerliga och politiska rät tigheternas närmaste förening med hvarandrav hvilket Posttidningens statsrättslärare sjelt nys: I förut förklarat vara statens c3entliga mål; mer det skulle icke bevisa att detta problem är o lösligt, f.rutsatt nemligen att statsrättsläraren icke, äfven bär, bar despotismen i sigte; ty di är det läst: i de mest fulländade despotierna, t ex. Dahomey, Ashantee, o. s. v. stå den poli tiska och den medborgerliga frihetea i den när maste förening med hvarandra; despoten inne bar dem alla epm: han ensam är den frit mehnen i landet: han ensam äger rättigheter alla andra sakna dem; all egendom är hans öfver allas lif bestämmer han och ingen annan han är statens ende lagstiftare, öfverdomare oel ägare. I det följande torde likväl kunna anföras: gan ska tillfredsställande exempel på problemet: era La 4ill idanl föalllamw aAhat var