Aftonbladet – 4 december 1846, sida 2

Når klockan slog tolf, tyckte han att bans hjer a beriades från en förffrlig tyngd och att ban andades littare. Men denna glädje var af föga varaktigbet. För första gången i sin lefnad dröjde Edmond att infinna sig vid utsatt tid. — Hade hen icke rikat ein son?... Ville han undvika den sfgörande förklaringen? Ena hel tirama förflöt under denna pinsamma ovisshet. Ändtligen hördes en ringning på klockan, derefter de lätta och skyndsamma stegen af Martbe, som skyndade öfver gården, slutligen Edmonds långsamma och afmätta gång. Starka själar plåga ofta få ny styrka, då de böja sig under rödvändighetens ok. Sålunda bade denna väntningstimma gjort Raoul tåligare, så att ban, i stället att ge vika för sin vredes första hänförelse, 2ntog en freclig och resignelrad uppsyb. Hen var nyfiken att se hurudan JEdmonds bållning skulle vara, och om denne ver sinnad att undrika en strid, hvars utgång I vere lätt att förutse. I — Ja så, det är du, sade Raoul, kallt. — Åt Idet sanrt hvad man berättat mig?... Man Ihar sagt att du ämnar oförtöfvadt resa från I Havre... — Då har man sagt sannt. — Hvad?... du 2mnar verkliger resa bärifråu ? ) — Ja, ännu i deona dag. — Utan att taga afsked af mig? I — Na gör du mig en fråga, Raoul, hvarpi ditt hjerta längesedan har svarat i mitt ställe. — Du skulle då hafva kommit, om också licke Jules bedt dig derom på mina vägnar? — Jag har icke tri ffit min son på bela för