Aftonbladet – 4 december 1846, sida 2

middagen. Det är väl ssnnt att några rader af bans hand underrättat mig, det du önskade tala vid mig; men då jag erhöll dessa rader, var jag på vägen hit. — Jag teckar dig derföre, Edmond, sade Raoul, efter en kort tystnad. Talåt mic imedlertid att göra dig en förebråelse: — Ar det väl rätt af dig att lemna mig så snart, och det just nu, då du ser mig så olycklig och framför allt då du, enligt hvad du sade mig i rår, tvekade mellan beslutet att qvarstanna i land eller resa vidare. Tjugo års beständiga resor hade uttröttat dig, sade du, och du längtade att pjuta Jugret cch hvilan hos en vän, detta lugn som du firespeglat dig såsom det ljufvaste förverkligande af alla din framtids drömmar. — Ack, jag förstår nu ditt hastiga beslut. Åsynen af sorg och bedröfvelse plågar dig. När våra vänner gråta, utgöra de ett ledsamt sällskap för 0ss..: Dessutom torde det förslag, som du uppgjorde, att flytta till mig, för att beständigt bo i mitt hus, varit en a! dessa leende, men overkställbara planer, som man framkastar under ett gladt gästabud, mer som försvinna lika fort som de biidats, derföre att vinets ångor förqväfva dem.... Förlå alt jag tog för allvar ett ord som du yttrade endast på skämt ...-. Jag rådde icte för at det hos mig väckte förboppingar, som -.... — På min heder, inföll Edmond med värma var icke deana förhoppning äfven min! Men... — Jag förstår, a:cbröt Racul med en lätt anstrykni ironi. Det är väl något intresse a det är, måhända, din sons frambafva besiarat...-.