Aftonbladet – 4 december 1846, sida 2

— Det är sanht, Raoul, jag har besinnat nig; jag har tänkt öfver saken. Jag har funnit stl jag icke är skapad för lugnet cch hvilan. Du vet icke, Raoul, nej, du kan icke ana hvad en sjöraans lif är, särdeles då han, såsom jag, blifvit. evkling redan i unga åren och således återiått sin ful komliga frihet. Den röre!se till själ och kropp, hvilken men från hans barndom ålagt honom såsom plgt, blir sedermera ett behof för honom, blir slutligen hans avdra naur. Hans själ, öppen liksom andra själar, för familjelifvets ljufva intryck, fir njutningen af alla dessa milda nöjen, har tidigt blifvit v.n alt kufva sig, att qv.fra sina känslor. Vid straf ati se hela sin framtid förstörd, måste han segrande utgå ur denna strid. Nästan alltid vianer han seger, men — till bvad pris? — Hans hjerta, småningom lösgjordt från de ömmaste b.nd, ryckt undan en systers tillgifvenhet, undan en moders ömhet, vinjer sig gradvis vid glömska och likgiltighet. Den tredubba kopparsköld, hvarom IHoratius talar, är honom mindre nödvändig mot stormens raceri än emot minnena af bans försvuzna fröjder. Han blir känslolös af vana cch hård af nödvändighet. Kan man väl säga att sjömannens fidernesland är der kvarest han är född? Hans fådernesland är ingenstädes... Hen herickenågot.... Fåderneslandet är ju det ställe, der man ba älskat... der man har lidit... och sjömannen har ju aldrig summit i tårar, aldrig lefvat i kärlekens himmek Om han ock hyst inom sig skatter af ömblet cch tillgifvenhet, har han bortslösat dem här och der, utan crdning, utan något verkligt nöje och midt under den upp