Aftonbladet – 3 december 1846, sida 2

Haps öga var vildt, bens gång osiker. Ämnade han utgjuta sina bistra känslor just vid den sten, hvarpå ban oräkneliga gånger knäböjt? Det Illa svarta korset, som var upprest öfver Henriettes jordiska qvarlefvor — skulle det icke längre skydda dem från fasan af en förbannelse? Han glömde då a:t kyrkogårdens mark är heig och att samma flägt, som utsläckt lifvet, på samma gång bör utslcka misstankan, hatet och alla elska passioner. Han visste då icke, att de enda känslor, som böra öfverlefva dödes, äro medlidande, beundran och kärlek. Raoul var långt ifrån att tärka på alt detta; ty om han gjort den ringaste betraktelse, hade han stannat på ballva vägen. Han hade icke astålt från någon af sina kFufra vidskepelser: han hade icke tänkt på glömskan afnågoa enda pligt; — men som ban ej sjelf visste hvar han skulle wgjuta sin saknad, hvar han skulle fösta sit. hopp, urskiljde bn icke det onda från det goda, och gick således, ehuru utan något b:stämd: mål — till sanviagens vpptäckt. Ingenting af allt hvad som omgaf honom kunde besvara han ångestfu lafrågor — karske ville han spörja tillintergörelsen. På denna kyrlogård funnos en mängd sv:r.a kors, hvilka nära fog liknade hvarandra; men Raoul igenkände genast det, som han så mångfaldiga gånger hade betraktat. Henrieites grsfvird, bestående af en enkel, grå marmorskifva, liggande nästan lika lågt med marken, bvilsde i skuggan af tvenne bägnande piträd, hvikas grenar sammarflåitades öfver korset. Vid åsynen häraf stannade Raoul käpenr. Hans fot hade