Aftonbladet – 3 december 1846, sida 2

uppfostran, hos ett uppvexande slägte inplanta visbeten i förståndet och dygden i bjertat, för att såmedelst tillintetgöra lögnen och den falska upplysningen, hvilka i sjelfva verket äro upphofvet till laster och brott; och lemna åt kommande generationer att upphemta frukterna af de frön vår tid utsår till förminskande af det onda och tilivexten af det goda? — Ty likasom straffet följer på brottet, och brottet har sin upprinnelse från en falsk upplysning och en förvänd uppfostran; så är ock en sann upplysning det medel som skall förebygga brotten; förty en sann upplysning är grunden, måttet och rättesnöret för uppfyllande af våra pligter emot Gud, samhället, nästan och oss sjelfva. Och keste vi en blick på Bildningscirkeln särskildt, hvad möta vi då? — Hvilket härligt bevis på Sanningens och jemlikhetens seger ligger icke i dess stiftande och i fortgången af dess förhandlingar; — huru skönt för tanken att här se Vetenskapsmannen, Chemisten, Astronomen, Morealisten Poeten, Mekanikern och Musikern m. fl.; aila i förtroligt umgänge med oss, erbjudande och meddelande hvad vi, för att med värdighet fylla vår plats i samhället, hafva af nöden, neml. bildning och vetande!!! — — — Och hvilka njutnivgsrika stunder hafva vi ej tillbragt vid dessa sammankomster, hvilka hänfönde och upplyftande tankar hafva ej hos oss uppstigit, då för oss blifvit åskådliggjordt, hvilka beundransvärda utväger och outtömliga resurser den ou!grundliga naturen, genom vetenskapen och konsten, eger och begagnar för utförandet af sina, för menniskornas ggn och sällhet så vigtiga ändamål? Svaret på denna fråga lärer väl ej kunna blifva mera än ett; — jag har derföre endast återstående en erinran: hvem fann sig icke böjd till tacksamhet? Ädle herrer, som i fortsättningen af Bildningscirkelns arbeten finnen edert största nöje! Ty värr, är ock tacksamheten det enda, hvermed vi kunaa löna eder uppoffrade tid och möda; men edert eget medvetande får fylla, hvad tacksamheten brister; vi kunna icke gifva eder bättre, än skaldens ord, då han säger: Och allt som du framgår, så lyssna, rain son, Till mioncets dal! Väl dig, om hver afton du hör derifrån En näktergal! Denna skald är numera icke bland da Iefvande, — i evighetens solbeglänsta rymder ser han nu förklearadt det ideal af Sanning, Skönhet och Ljus, hvarom han sjöng, då ban ännu vistades ibland oss; — han är icke mer; men i de stycken af bkans själ, som han lemnat oss i arf, skall han väl ännu fort!efva intill sednaate efterverld; — och likasom hans verk, skall ock edert, ädle herrar, fortlefva ibland oss, och sprida välsignelserika frukter bland våra efterkommande. Ja, fortsättom derföre i edert ädla värf; — VsTe ock vi de, som veta att uppskatta värdet deraf: — mätte vi alla gemenssmt sträfva till högre ljus, för att vinna högre fullkomlighet; och mörkne för evigt den dag för vår syn, då Sanningen icke mera skuile upplysa värt förstånd, och ömmande känsior för mensklighetens väl icke uppstiga i våra hjer gn!!l — — —