Aftonbladet – 3 december 1846, sida 2

— --— Tr rr stark förtviflav. Den utvecklar hos o:s en ö: vernaturlig verksamhet, som skulle döda 0:s om vi vore i en vanlig sinnesförfattning. Då Raoul nedkommit utför Ingouvilte; backe vände han blicksrne åt höger och venster, icke derföre att han tvekade i hvad rigtning her skule gå; men derföre att han visade alla sym tomer hos en menniska, som förlorat både minne och förstånd. Ändtligen besinnade han sig och skyndade åter med stora steg framåt. Hädanefter hade har, utan tvifvel, ett mil för sin vandring Smart hinna hen detta mål. Saist-Roch wisade redan vid månens ovissa sken de smala toppirne af sina idegranar och der och hvar i skuggan sin2 bland griset kringspr dda grafvårdar, som i möskret hknade hvita spöken. Vid denna syn fördubblade Raoul sn skyrd-amtet, och sn-rt stod han vid in ången tll kyrkogården. Det var en underl:g timma för besöket på en kyrkogård. men — skulle vä! hen ge vika för skrupler! Sjelfva kyrkovakta. ren, som blifvit i ppväckt ur sin sömn, lopp til porten, i fast bes!ut att icke öppna den för nå cn. Men då han igenkönde hr de Maynard och såg honom så blek och förstörd, blef har .å bestört, at hen ej ens tärkte på att neka Lonom inträda på kyrkogården, och att han, utan art kunna få ett ord till tacksägel e öfves sina läppar, betraktade et guldmynt, som keppsklareraren hade smugit i bans hand. Raou: ver inne. Hvad skulle han göra der: Hvitkea hbelgerånsnde tanke dref konom ti! denia fristad, öfver hvars tröskel vreden och käns!oruset icke får stiga?