Aftonbladet – 3 december 1846, sida 2

antagna upprSostringsoch undervisningssättetn. Hr Sefström, som var bekant för sina exalte-radt konservativa tänkesitt och en hög grad af förskräckelse för de demokratiska ideerna, synnerligen under de sista 40 åren af sin lefnad, i öfrigt en umärkt vetenskapsman och god författare, klandrar detta på en materialistisk och sjelfvisk grund stödda uppfostringsoch undervisningssätt, som, med förbiseende af andens odling cch karakterens daning, sätter undervisningens hela ändamål uti det praktiskt nyttige, d. ä. uti förvärfvandet af realkunskaper, som antingen för lifvets allmänna värf eller vissa speciella yrken äro erforderligan. Lika sann, som denna fras kan vars, när den tages ordagrant sådan den står; 1ka säkert skola fienderna till t. ex. de nya undervisningsmethoderne i Sverge deruti tro sig finna ett uppslag till stöd för sig uader kampen mot en nyare läromsethbod, som fordrar mera realkunskaper än hittills gilvits, och dessa på eti mera praktiskt sätt bibringade, än förut. Nu förhåller det sig i sjelfva verket så, att de nys svenska uppfostringsmethoderna befinna sig så långt ifrån att förbise andens odling och karakterens daning, att de tvärtom härpå lägga den hufvudsakliga vigten, och just söka att afbjelpa den formalistiska ensidighet, som ligger i de gamla uppfostringsmethoderna; men endast påstj, att skolorra derjemte raåste gifva sina etever flera realkunskaper, och dessa bättre ordnade för ändamålet af praktisk nytta, än i de äldre undervsisningsverken är fallet; hvilket hvarj2 tänkande menniska begriper vara något mycket annat, än )att sätta undervisningens hela ändamål i detta praktiskt nyttigas. Det är följaktligen klart, att br S:s pidazogiska anfall alldelcs icke rör våra nyare svenska läromsthoder, enär dessa alldeles icke befinna sig inom den kategori hr S. skildrar oe fördömer. Alla de, som af enskilda grunder ej vilja se och erkänna detta enkla förhållande, skola likväl ganska obesväradt och med patriarkalisk myndighet, nu som alltid, förklara, det hvarje ay skolmethod, hviiken yrkar utvidgade och mera praktiskt bibrivgade realkuuskaper, reapse miste vara förderflig, materialistisk, sjelfvick och sålunda fullt värd fördömelse; alldeles på sätt com hr S. behagar yttra sig; cmedan dei på förhand antages, att de nya methodernas ifranda för det yttre gagnet till jordifvets bestånd nödvändigt måste vara förenadt med utesutande eller nedsättende af anders bögre odling och karskterens ideala daning; s:mt allt detta churu samroa nya liromethoder bevisligen ej allenast gå ut på att meddela denna tögre och ancelägnere odling jemte realkunskaperna utan på den förra uttryckligen lägger ännu mera och större vigt, än på de sednaie. Lika!edes skola kanbända några patriarkalisk stridsmän af br S:s tal fina argumenter till försvar för dei äldre skolsystem, der rea!kunskaper så godt som alldeles icke bibringas och det prakticka försommas; emedan de vilja bafve antaget och trodt, att det garnla lärosältets förbiseende af det praktiska Nivets fordringar nödvärdigt måste vara förenad! med en betydlig uppfostran för andlig själsdsnirg; och ehuru hvar rmenuiska begriper, dels, att detta plus af idealitet icke finnes i de äldre skolorna (åtminstöne för ingen del mer än i den eller de nya): dels, att, om detcckså der till någon viss grad gifves, hvilket ingen nekat, detta dock icke grundar sg, och änrru mindre behöfver grunda sig, på realtunskapers utesluande ur skolan eller ett omfarande af det praktiska lifvets fordringar: således hvarken u!gör ett argument för det gamla, eller mot det pyå lärosystemer. För detta jesuitiska sält att förfara vid tillämpningen af en i sig sjelf sann grundsats, kan verkligen kr Sefström i sitt tal icke sjelf fr:kännas. Hvad åter förf. i Dagl. Allehanda vidkommer, så anför han saiser, om ett materialistiskt uppfo:ringssätts förde flighet, helt enkelt och uten uttalad tillämpning på våra svenska nyare skolmetoder. Hen stadnar vid Basedow och Caimpe; och deremo: hafva vi på det hela ingenting alt snmärka, ehuru hvar och en i pedagogiens historia något bevandrad vet, buru orätt man i sednare tider äfven gjort dessa män. Man har icke velat inse, att deras skol-arbeten måste betraktas i sammanhang med den ud, hvari de lefde, och de brister, som de isträfvade att afbjelpa. Ganska mycket Mif fattas otvifvelaktigt i desse mäns uppfostrivgsplarer; men de ville egentligen blott suppleera, tillägga hvad com fattades, i det äldre uppfostringssättet; och äro följaktligen, när man ser dem sfsom supplementarförfattare, alldeles icke si förkastlige, som da med skäl måste anser, i fall man tager deras pedagogiska verk såam ett helt för sig, skild! från ett redan ech 2 ECE REA NARE ANN —— . . ..—.l— —