Aftonbladet – 28 november 1846, sida 2

alltför väl. — Detta är dock icke allt. Bref vexlingen glömmer ingenting. Den talar om ett barn, som just vid denna tidpuakt bifvi födt i slottet dOrmesson, och straxt derefte; kom man bärandes med ett lindebarn, som man bad mig upptaga, vårda och älska... — OO, min Gud! ropade Elmond. — Du harmas, Edmond, och du har rät deruti... Ack ja! ty hon, som bar mitt namn bon begick genom sitt förräderi något, som va: vida värre än benaes otrohet... Hon sökte icke afböja dea O!yckan alt mina faderliga kyssa förvandlades till något oheligt...orent...otul låtligt. För satt försäkra sin dotters framtid be drog hon mig på mina ljufvaste känslor... hor lade an på mitt hjertas ömmaste rörelser . . Och när Gud liksom återkallade henne tiil jif vet, kanske för att bespara mig det brott, sox jag nu stol färdig ait begå... tänkte hon icke ens på att säga: Akta dig, Raoul! tag vara på dina känslor... skydda ditt bjerta mot förfö relsen af detta barv, som snart skall ånyo fäst: dig vid lifvet, hvars skönhet snart skall utveck. las ech stråla omkring dig... Hoa sade mi icke innan hon dog: Raoul, det är min dotter .. förbanna mig, men förlåt barnet!... Hon lä mig framhärda i denna olyckliga okunnighet som hade kunnat leda mig till det förärlgaste al alla brott. Och när Hortense, då hoa upp: växte, blef för hvarje dag mera älskvärd, mere hängiven, mera talargull och mera skön, äl skade jag henne först som en far — sedan rom en älskare — slutligea ville jag älska henne som make! — Också har lögnen burit sina frukter ... Vaggad i de Jjufvaste drömmar, har jag