Aftonbladet – 28 november 1846, sida 2

likväl derföre säga, att allt detta innebär någon politisk reform eller något bevis på politiskt liberala åsigter hos ifrågavarande stats-regeringar? Medgifver man stt svaret på hvarje af dessa frågor ej kan vara mer än ett, så kan icke heller tvisten mera blifva låpgvarig om, hvad som bör förstås med mer eller mndre politiska frågor. Men detia blir ännu klarare, om vi vilje betr.kta tvenne nationer, hvilka i politiskt hänseende erbjuda de största kontraster mot hvarandra, som vi känna, remligen Chine erne och Förenta Staternas inbyggare. Chineserna äro ett folk, hvars statsivrättningsr kanske bifinnas mera fullständigt erganiserade och reglementeråde in i de minsta detaljer, än något annat folks på jerdsr. I China saknas viscerligen icke heller undervisningsanstalter; detta rike kallas ji tvertom magistrarnas land; man finner de tillika en i många fall högre uppdrifven slöjlskicklighet, än på något annat ställe; men et sekras derstädes, rewmligen folkets deltagande j de allmänna ärendern2. Derföre fiares der icke heller denna lifgifvande anda, som deremot bos Förenta Staternas inbyggare framalstrar så försvånande verknirgar tll jettelikt framåtskridande; icke detta medvetande hos enhvar, ati utgöra ea del af det hel:s själ, som på ett så beundransvärdt sätt uppfostrat den Anglo-ame rikanska stammen uti den dyrbara konsten att taga sig fram i verlden, och gifver åt dess förateg en så ölvervägande irflytelse hvarhel t den träffas. Det är denra kraft, denna förmiga af sjelfverksamhet, denna kuaskap att bira sg sätt åt i alla praktiska förhållanden, som ensam kan gifva åt samhället i det he!a den rätts moraliska lyftningen, men som mer än allt anvat saknas hos den Svenska nationen, eljaförsedd med så många goda anlag och failenheer. Det är denna kraft uti kunskap, som isynnerhet hir behöfver väckas; och det kon, enigt vår öfvertygese, icke ste fullkomlger allmänt, utan en genomförd politisk reorm, ut: god demokratisk anda. Hvad en sådan re form kan uträtta, det hafva vi också redan fåt bestyrkt af den erfarenhet, som visar, huru b2 tydligt brödrariket incm loppet af trettio å: förmått lyita sig ur sin föregående lägervaoii genom sin nuvarande demokratiska författning. Vi kunne garska väl förutse den invändning Lärvid, att det icke är de politiska formerna, utan goda lagar och författningar i allmäinhe, som bestämma ett folks vältrenad. Deita är på sitt sätt ganska sannt; men lika sannt är äfven, att de författningar, bvaraf individens socala rättigheter cch förhållande till staten bero, i sin mån alltid miste komma att beting:s a: de politiska formerna, och att ingen monarkisk Regering, den må i öfrigt vara så välmenande som helst, kan, utan folkets egen medverkar och den kraftiga impuls, det slzgs moraliska tvång, som en verklig fo!krepresentation utöfvar, åstadkomma det ständiga framskridande, som samhällets fortgående lif fordrar, samt motstå klassväldets enträgra påtryckning). Dess. utom behöver man, för a!t få en bestämdeare öfvertygelse i denaa del, endast kasta en blick omkring sig. Hvad är det vil som gör, att ) Detta påstående kan närmast styrkas af Norges exempel. Man ser äfven der nogsamt, att en jalusi finnes hos en del af den militära och civi:a cmbetsmannehierarkien emot den lagstiftning: meikt, som ligger hos folket, och detta i trois deraf, att embetsmänren och militären i Norge äro garska anständigt aflönade. Det är äfven ingalunda osannolikt, att de högre civila och mi.itåsa embetsmännen i Norge, ätminstone der del deraf, som närmast kan anses tillhöra hovet och de förnämsre familjerna, alldeles icke skulle haft något emot återinörandet både af adel och an dra kasiskilnader i Norge, och att således konung Carl XIV:s förnyade propositioner och oaflåt:iga bemödanden i denna riktning hade kunnat siutligen lyckas, om icke Norge haft en demokratisk r:presentation, som kunde så bestämdt uttala majoritetens opinion i landet, att ingen enda rös: vågat på Storthingen höja sig för dessa propositioner. Likaså är det genska antsgligt, ett då just den nyssnämnda minoriteten af Norrmän, som byser aundsjuka mot demokratien, är den, som i följd af sin embetsmannaställning när ast omgifrer H. M. Konungen vid dess vistande i Norge, desse äfven söka att inför Hsns Möj:t framställa den Norrska representationen i en mindre fördelaktig dager, samt söka sammanbinda sina intressen med det kungliga prerogativets. Ehuru Hans Maj:ts egna åsigter äro nog upplysta och upphöjda, för att ej låta sig vi!seledss häraf, så vore det likväl ursäktligt om något iatryck skulle qvarstedna af sådana framställningar. Det måste der:öre betrektas såsom en lycka, ett den demokratiska representationen gjelf varit i tillfälle att genom sin på en gång lugna och fasta hållning faktiskt gendrifva de fl:sta af de insinuationer, som kuana göras af dess sfunismär. Att fordra en absolut fu ltomlighet af någon meligskn inrättning, vore en orimlighet.