Aftonbladet – 28 november 1846, sida 2

steg för stez kommit ända till afgrundens brädd... Jag bade kunnat falla deruti, utan deuna vink från himlen... hvad säger jag?... utaa denna upptäckt från helvetet... Du ryserl... ack ja!... dtt deltagande är djupt, men rättvist, ty jag är ännu eländigare än du någonsin kan ana. Mitt qval härrör icke blott från det nirvarande... det härrör från det fö:flutoa... från det tillkommande... Ilortense är till... hon lefver... hon är mig nära... hoa omgifver mig... bon står inför mina ögon, kom ett lefvande, ta:ande, outplåaligt bevis på mn vanheder genom min makas otrohet... Nå väll... sedan i går har en strid u, pstått inom mig, en strid emerlan mitt hat sedan i går afton och min adertonåriga kärlek... När jag ser den olyckliga fl ck:n, vill jg qväfvas af törtrytelse och hela min blod sjuder af vrede — mea då hon är frånvarande, fi ner jag mig ensam, förlorad, tillinte gjord... och jag känner att jag å!skar benne ännu... att jag alltid ska!l älska benne. — Ja, Edmond!... jag älskar henne... Jag älskar bkenne ända till ursinnighet. Raouls bea själ tycktes hafva farit in i E4 monds. — Samma rysciog skakade dem båda, samma qval marterade dem båda, och likväl var det icse samna känrslostränsear, som vibrerade bos dem bada. I uitr; cket af Raouls oerhörda smärta smärktes ett slags öppenhet, eti sl:g: vänskapsfull bärg.fvenhet, som man alldeles icke varseb:ef hos Edmond. Under det att den ere, fritt och uian ringaste förbehåll, utgjöt sina öfversvallande känslor, ja — alla sin själs innersta tåpkar,Stycktes den andre, som lade dd på sihä sympatetiska rörelser och På a EP NAN