Aftonbladet – 28 november 1846, sida 2

ofta de ädlaste i ett land, och deribland män, som hefinna sig i en ganska obercende exoromisk belägenhet, egnat mödor cch vakor, ja! vågat hela sin timliga välfärd och sits Nf, för att tillkämpa folket politiska rättigheter? Hvad år det som gör, att man ser alla folk i rent monarkiska stater fordra liberala konstitutioner, men icke något, som äger en sådan, längta tillbaka till klsssväldet? Hvad är det som gör, att nationerna älska sitt samhällsskick mera i samma min, rom det är demokratiskt? Det, som kan känvas så djupt och lifligt, måste väl deck innebära någonting högre; det måste vira ett själsbehof, com är oskiljaktgt från menskligheten; det är detta bebof, som vi här ofvan sptyd:, och som den pyligen aflidne skalden så skönt beskrifvit i detta yitrande: Strif farorna, skrif döden, Mea skrif ej träldom biloitr. Det kan utan tvifvel sägas och medgifvas, att här i Sverge icke mera kan blifva fråga om någon ezxentlig träldom, då vi redan lefva uti ett lagbundet samhälle. Men om man vill vara uppriktig, så miste å andra sidan äfven erktännas, stt den ifver, hvarmed de konservative sätta sig ersot en representationsreforim, gruudad på almännva val, d. v. s. på representanternes tillsättande erlgt moajonteatens beslut, innerst bärleder sig från det motivet, att de icke ans? denna majoritet böra komma i fult åtnjulznde af den andel i politiska rättigheter, som tiden fordrar, uan fortfarande önska bibehålla så mycken öfvervigt som möjligt it de ofvarsämada klarsvildera, hvilket till sin ide är alldeles detssmma som ståindsväldet. Eftertänker man då tillika, att meningen hos oss för närvarande ingalunda är att göra dessa rättigheter allmänna, enär äfven de, som mrst yrkat på den demokratiska pris cipens genomförande, såsom Aftonbladet, medgifvit högst betydliga jemkningar deruti; att äfven enligt de hberala förslagen först och främst mer än hälften af inför borgerliga lagen fullmyndiga män komma att alldeles uteslutas från räkningen; aut för pluraliteten af de återstående icke ens är fråga om omedelbar valrätt, utan endast att deltaga i val af de elektorer, som isin ordaing skola utse representanterne; att vidare äfven denna rittighets utöfning bielve så begränsad, att de minst förmögna bland de valberättigade icke komme att ega mer än Yyygdels röst i tillsättandet af valmännen, medan de rikare deremot skulle få flera röster ; lägger man slutligen härtill att, äfven med alla dessa inskrinkningar, en ytterligare eftergift åt försigtigheten och farhågan för demokratiens öfvervigt är gjord i reformvännernas förslag, genom den mod:fikation, enligt hvilken ett större antal ledamöter af den öfre kammaren skulle väljas ur vis:a kasser bland de högre uppsatte i samhället, så synes det påtagligt, att den liberala pressen, jemte den dermed likatänkande delen af representationen, då de stadnat inom dessa gränser, ingalunda yrkat mesra, utan snarare vida mixdre, än hvad Sven ka folket eger full rött att fordra. Samma förhållande, som i afseende på representaionsreformen, gäller äfven i afseende på det öfriga, som vi i våra föregående bref v:drört, under namn af politiska frågor. Uti ingen af dessa bar den del afrepresentationen, som, i förening med den liberala pressen, deröfver uttalat sina önskningar, så vidt vi äre i stånd att fatta gått längre, än nationen har rätt att bezära. Efter hvad nu blifvit framställdt, är det absolut omöjligt, att något tvifvel längre kan återstå derom, hvad Aftonbladet menar med eg: ntligt politiska frågor, samt hvad en liberal politisk tendens, måste innefatta. Likaledes är det oemotsägligt, att den politiska ståndpunht vi här angifvit, och som blifvit i de föregåenda brefven mera specielt utvecklad i sfseende på några serskilda fack, är ifrån början till slut densamma, som Aftonbladet alltid vidhållit. Aa vidare är det lika obestridligt, att de ämnen, som här blifvit vidrörda, äro af en så hufvuds:klig och stor -vigt för hela folkets hf, alt Regeringens tänkesätt ju t i dessa ämnen är ytterst maktpåliggande för hela folket, i och för samma angelägenheters slutl.ga afgörande. Det kan cå för nationen icke finnas något närmare och större intresse, än att söka få utrönt, hvilka åsigter Regeringen i afseende derpå hyllar; och i samma mån blir det äfven för hvarje presseps organ, som antager och gillar dessa åsigter, en pligt, att söka bidraga till samma ändamål. Men om nu Regeringen under en längre tid iakttagit tystuad öfver dessa angelägenh ter, eller endast giivit obestämda anledningar att sluta till des; mening; om den liberala pressen