Aftonbladet – 28 november 1846, sida 2

som kanhända gaf vika för en inre skygghet, försigtighet ... ja — till och med fasa, göra våld på sina rörelser, beräkna sina miner och lixsom raäta dea rymd, inom hvilken hans kär sia hade att gå, och den gräns, den ban icie fick öfverskrid:. Man såg på Edvard att hin nade tu-ende saker alt säga, men at fruktan — e2 ädel och ömt förutseende fruktan — hindrade honom att uttala ett enda ord. Denna oörklarliga förlägentet skulle måhända bafva öfverraskat Raoul, om icke, till lycka för de båda vinnerna, Marthes inträde i rummet gjort ett välgörande slut på det allt mera plågsamma uppträdet. Martbe anmälde, att herr Jules de Gastine anhöll om några ögonblicks samtal med herr de Maynard. — Hved skall jag svara, fråsade den gamla, soin äsnu icke hade hemitat sig efter skakningen af gårdagens sirnesrörelsor. — Sig honsym att han får komma in, svarade Raou. (Forts. följer.)