Aftonbladet – 26 november 1846, sida 2

bar förijerstenp af originalitet. Jag vet, sade han, att köitet är mitt, ty jag igenkänner det på fårgen, (skratt). Men, mine herrar! det är verkligen möj!igt att han gjorde så. Utan tvifvel hade det feta en liljag hvithet och det magra en blyg morgonrodnad, som gjorde det igenkännligt för vår pastor. Mine herrar! vi se bushå!lerskan igen. Henzreg nästa uppträde är inför en magistratsperson. Hon svor der bestämdt på, att ingen kunnat komma i splskammeren utan hennes begifvande, hvilket bon på det bögtidligaste förnekada. Taffeltäckaren blef dernäst hörd. men icke heller han ville svära, att da tvenne köttskifvorna voro af ett stycke; ban trodde tvertom, att de icke alls voro befryndade, medan den ena var mycket torrare än den andra. Den store geometern fordom, när han utropade sitt euräka, kände ej en tredjedel af den förtjusning, som hemäktigade sig vår sinnrike prest, då ban apptäckte orsaken till denna ölikhet. Orsaken. skrek han, orsaken är den, att j:g bar den ena skifven hela dagen uti mina byxorb (långverigt skratt). Emellertid gick min klient miste om sin middag. Litet förutsåg han då likväl, att han skulle bli beskylld för stöld. Hen tillstod öppet hvar han bekommit köttet, men vår prest tog inga skäl och gjorde ingen efterfrågan. Dag efter dag komkarlen till sitt arbete, och beständigt anfäktades han af presten, som qvaldes svärligen af köttet. Det gaf honom en beständig predikotext om alltings förgäng!ighet. Denna visade sig äfven mer och mer, ty köttet började att ruttna. Skyndsamhet var här af nöden; det blef skickadt nar i köket till middag för betjevingen. Taffeliäckaren nekade att äta det; han ensig sig såsom vittne jäfvig. Kökspigan förbannade sig på. att hennes mage aldrig skulle gömma tjufgodso, och den stackars hushållerskan skall säga er. att hon sjelf i ångesten åt upp köttet för att stilla upproret i spiskammarn (skratt). Vill någon af eder, m. h., tro att, oaktadt karlen dag!igen återkom till sitt arbete i trädgården — osktedt tjenstehjonens ed — i trots af sundt förnuft, bil!ighet och heder — vill någon utaf eder tro, att denna kyrkans pelare, som bar en lordlig boning, sitt ekipage och en talrik betjening, beslöt att stämma den arme mannen för stöld — ett brott, som skulle hafva blottställt honom för att blifva transpor:erad? Har man någonsin hört en dylik händelse? Jag erinrar mig blott en enda, som tilldrog sig i ett annat land. Mine herrar! det var ej i Irland, ej I mitt fädernesland, ehuru min vän Guerneys leende min synes förutsätta sådent. Händelsen tilldrog sig i Amerika för ungefär 50 år tillbaka. Mine herrar! Johny Hock vat högländare. Han bodde i en aflägsen del af Skottland, till dess ban uppnådde myndig ålder, då han — det förstås utaf sig sjelf — utvandrade (skratt). Han ankom till Amerika just vid ravolutionens utbrott och hade med sig en liten stut, som han troligen ansåg såsom representsnt af sina käre landsmän (mycket skratt). Patriotismen, plägar man säga, är en hungrig egenskap, och till olycka för vår arma skotte var amerikanska hären lägrad på ett fält, der hans ox betade. Det dröjde icke länge förrän den b!ef offer för de stridandes aptit. Efter kr:geis slut lagsökte hen general-proviantmästaren och fordrsde ersättning för sin oxe. Försvaret uppdrogs åt den inspirerade bonden Patrick Hen7y, ett namn, som snillet adlat och som är odödligt i Amerika. Han anslog jurymännens bjertan, och, efter att hafva målat alla de. försskelser och faror som amerikanska hären haft att utstå; de storverk som den utfört, de segrar som den vunuit, utropade han med en känsla som blef elektrisk: Men ho är denne, som störer ett helt folks aondakt och som, i somma ögonblick då det upplyfter sina händer i bön och lof till härarnes Gud, kommer skriande: kött! kött! kött! Men, mine herrar! hvad är bonden Hook mot ipresten Vialls? Det är en dank mot sjelfva solen. Ifrån det ögonblick hans skarpa, snåla och tiondespanande blick slog ner i den arma mannenslåda, synes sjelfva hans inbillning hafva biifvit bossifierad. I hela skspelsen såg han ej annat än köit Hela jordklotet var för honom blott ett ofantligt köttstycke. På ingen annan text tänkte han, än på da egyptiska köttgrytorna. Köttet blef för honom allt hvad ölet var för Bonifsacius: hans spis, hans dryck, hans kläder och hans bolster. Antingen han åt eller drack, antingen ban drömde eller pre-. dikade, sofvande elier vaken, såg han intet annat, ralte om intet annat, tänkte på intet annat än kött, kött, kött; så köttsligt sinnad var han vorden. Sjukdomen, som i början var lindrig, blef snart slakartad. Den uppväckte alla hans antipatier och han svor vid sitt heliga hat till all förföljelse — vid sin kristeliga kärlek och fördregsambet — vid sin afsky för alla syndiga begärelser hos den fattige — vid sitt fördömande af all vällefnad utom kyrkens sköte: att han skulle trampa den olycklige köttfrätaren i stoftet. Veknade för ett ögonblick medlidandet hos honom, så sväfvade det stympade köttstycket för hans minne med hela omgifningen af dess fullkomligheter. O! det var ett köttstycke, värdt en kyrkoherdes hunger — ett köttstycke, för hvilket ett helt borgerskap kunnat knäfalla efter en fastedag — ett köttstycke, värdt en Raphaels, 20 Correggios pensel. Dess fett var så hvitt, det magra så rosigt. Och nu utbrast hans romerska förtrytelse i detta soliloquium: Jeg skall statuera ett exempel på den uslingen. Jag skall låta stämma honom. Han skall, min själ, ej undslippa mig. Jag stall laga att rmåiliot kammar fära fam minstor innan midda