Aftonbladet – 25 november 1846, sida 2

nns Rn Rn rr nn rn rn Rn RE ENAS Angriparen var en kreol. Han hade framställt sin utmaning med denna flegma och högdragenhit, som hos den haitiska stammen förråder det spanska blodet. Jag var ung, och således föga böjd för att vägra honom en, i mitt tycke, rättvis upprättelse. ... Men som jag önskade sätta mina affärer på redig fot, bad jag att han ville låta mig lefva till morgondagen. Då undföll honom ett föroliämpande ord, hvarpå jag svarade att jag skulle göra honom till viljes, med vilkor att han också lät mig råda i ett enda fall. Jag förklarade således att, emedan han hade så brådtom, skulle vi slåss genast, på ögonblicket, men just der vi stodo och blott med en enda laddad pistol. Du ser att jag icke var mindre galen än han. Just som vi stodo der och talade sålunda, gick en officer förbi oss. Denne kunde vara omkring tjugufem iår gammal. På hans uniform sågo vi att han tillhörde flottan. Liksom af en liktidig känsla, vände vi oss båda till honom och togo honom till domare mellan oss. Såsom en man med hufvud och hjerta bör göra, sökte han att förlika oss. Isynnerhet ville han afråda oss från en strid, hvars hela utgå: g berodde på slumpen, och till den ändan framställde han för oss en mängd af skäl, hvaraf det minst goda ändå var förträffligt, det mås!e medges. Men de skäl, som vi framställde, och som grundade sig endast på vrede och envishe, fingo likväl öfvervigten, så att vi nödgade honom att i visst hänseende vara medbrottslig i en blodig dårskap. Kreoln, som började bli ursinnig, ju närmare arans stund nalkades, framtog den ena pistog