Aftonbladet – 23 november 1846, sida 3

jutstakar. Had innebr då P. T:s tomma tal on 1 Jatt sådant skall ligga i vägen? Hverken såra grundlagen genom verkstäjlsndet af de refor -mer den fria pressen förordat, än mindre sko tja hinder emot den finnas i bristande tillgån-Igar, så fort folket märker att alfvar blir af :ör-Ibättiingen. Såsom moraliskav hinder kunna -Jej en bop morstridige personers, på inga andra -Igrunder än der:s eget egoistiska intresse, stödrida skäl till motstånd citeras. :Emedlertid vilje vi, för att fullkomligt ö I vertyga Postt., det vi för vår del ingalunda yrka på någonting brådstörtande, yt:erligare tilägga latt det med en eller annan redan tilltänkt reIförm synes oss till och med icke hafva sig så Ibrådt. En sådan är ombildningen af de civila I lembetsverken i hufvudstaden. Denra reform Ikan nemligen visst vara af behofret påkallad; men Aftonbladet har aldrig föstat sig dervid såsom vid någon nödvändighet företrödesvis. Orsaken är helt enkelt den, att vi anse en förbättring i den delen af förvaltningen, som sår olket närmast, af vida större engelägenhet; t. lex. af Länsstlyre!serra, hvilka nu hvar för sig lomfi:t!a alltför vidsträekta omriden, till öfverIflödig kostnad för menigheterna, som der hafva ärender att utträtla; hvaröre vi skulle anse mycket nyttigt för landet, om regerivgen i främsta rummet lät b r-da en förändring i detta hänseende, åtminstone i fall tiden icke medzifver båda dessa saker på samma gång. När nu alla de åsigter vi här uttryckt, redan förut ej varit någon hemlighet, hvad vil då Posttidningen? Jo, den vt benäget flytta sitt läger in i sina antagonisters, så fort af dem allt det blifvit urpfyldt, som de i sjelfva verket alltid fullgjort. Skulle Posttidningen hafva något alfvar med sin omvändelse och övergång, hade den följaktligen intet skäl att dröja dermed; men vi tro nog, att sådant i alla fall aldrig kommer at ega rum, enär Posttidningen säkert skall finna sin patitiska omvändelse brådstörtad, derest den inträffor före redaktionens ssta dag. Häremot hafva vi också intet att invända, emedan det är oss fullkomligen likgiltigt hvarest Posttidningen ujpslir eller hvart den omflyttar sitt läger. Frr att bekomma ,apropåer, är det till och med rätt angenämt att hafva ibland sig en pressens organ af Posttidningens halt; enär man icke, den föruan, hade så god tillgång till en viss politisk sidas utgjutelser, hvilkas framlägganda till allmänhetens kunskap miste vara ganska nyitigt för en rätt insigt och belysning af denna sidas karakter. För vir skull må således Postt:dniogen hjertaovs gerna fortfara i sitt eget läger, vara hvad den ör, och tala hved den behagar. Den må missförstå tiden oc dess strävanden, ju värre dess bättre. Den må uttala sina anatemer mot den radikala och liberala politikens tendenser: det skall lända dess egna patronser. till lika litet gagn, som den sjelf till heder. Den må fortfara att göra så befängda liknelser, som den 44 Nov., gå den sammasställde Carl den stores utrotelsekrig mot Sichs:rne, der eld och svärd pyttjades till afgörande skä!, med Sveriges liberalism, hvilken för vinnande afj framsteg icke nyttjat annat än de andliga vapen, som ligga i bibringande af förnuftig och grundad öivertygelse. Att Gustaf Wasa, lika-! som Ansgarius, iakttog pklokhetens urgamla läran, äfvensom de iideens stränghet ef-ergåt. vo mycket åt folkets äldre förhållander, är lika ; sant, som jå intet silt hinderligt emot ett förlsknande deraf med vår tids progressionslif. Ty äfven nu är, t. ex. just i representationsfrågan, ea högst betydlig eftergift i sjelfva grundideens (den personliga invidualismens) tillämpning gjord ä den libera!a sidan. Den liknelse som Posttidsingen finner bäst! passarde, är slutligen, att för sin del få anses: för Turken,. Likväl frukte vi, att Posttidningen här sträfvat något för högt. Turken, mot hviiken ej blott Eremetiten Peter, utan ock många andra predikade korsåg,, utgjorde på sin tid verkligen en makt, hvarmed Posttidningen ännu ej kan mäta sig,i annat, än den oörnekliga viljan att sluka de christne, jemte det brinnande nitet att förstöra sin tids uppspir:nde nya bidning af högre humanitet och renare vett. Emellertid erkänna vi gerna, att Posttidningen, genom ett tappert fortarande på sin bana, omsider en gång kanske i vår litteraturhistoria kan komma att intaga samma märkliga rum, som Turken har inom cirkeln af Europas öfriga civilisationshistoria. WORST KARTAN LITTERATUR,