Aftonbladet – 23 november 1846, sida 3

PUSTITIUNINGENS GLA DJE. Ett af de löjligaste prof på hallucinationer, 1 — Posttidningens specifika benämningssätt för egenskapen att se saker upp och nedvända eller Ji en annan färg än den verkliga, — har samma tidning afgifvit för den 44 dennes, i en artikel, der den naivt tröstar sig öfver det sätt, hvarpå flera radikala bad upptagit P. T:s föregående Stormlöpningsafhandlingar. Dessa blad skola nemligen från den stunden hafva, likasom den snåla pre.ten i Silfverstolpes Saga, blifvit förbålt beskedligan. Exempel på denna nya beskedlighet förmäles Jönköpingsbladet lemna, då det frågar: pom Atonbladet, Da;ligt Allehanda, Götheborgs Handelsoch Sjöfartstidning, Ostgötha Correspondenten. Barometern, Najaden någonsin velat hafva samhällsförbättringars utförande annorlunda än klckt och försigtigt? Hafva de utmönstrat allt gammalt? Vilja de icke tvertom se millioner gamla saker bibehållna, nemligen alla goda: önska icke äfven ,de sådana inrättningars bestånd, som hava nen verklig rot i folkets täskesätt? — Hafva d2 slutligen önskat reformernas införande på nett brådstörtadt sätt, då de aldrig velat sådana förr än de, på skäl som icke blifvit vederlagda, bevisats vara bättre än det förut varande, i hvars ställe de vilja sättas samt medel för reformernas verkställande finnas? — Så frågar (J.)bladet, och kommer slutligen till det resultat, att Posttidningen ej har det ringaste pskäl att opponera sig emot de s. k. radikales grundsatser, ingen orsak att t. ex. i närings-, representations-, lagoch läroverksfrågorna m. m. strida mot oss och våra vänner.n P. T. anser dessa frågor ganska tillfredsställande, nemligen såsom förklaringar: 4:o att vi hädanefter icke skola få se de radikala utsträcka valrättigheten till 40 rdrs valmän, ännu mindre till sådana, som, utan all förmögenhet, blott hunnit myndig ålder; 2:o icke mera skola få höra ropas i deras blad, i anledning af reformerra: tålamodets tid har slut! vi vilja se hand vid verketn; ej heller yrkas på epurationer af konseljen, eller på införande af ett konseljpresidentskap å la francaise, till reformernas raskare genomdrifvander, tvertemot vår grundlag, som icke vill veta af något annat inflytande på raskheten, än det som utgår från Konungens egen höga pröfning af dess lämplighet (hvilket också är en milliond:l af de mitlioner gama goda saker, som Jönköpingsbladet benäget finner oss ega). Det fågnar oss (P. T:) således, att regeringen hädanefter tillåtes att icke utföra reformerca förr än den funnit medel till deras utförande, hvarmed vi förstå icke blott de pekuniära, men de moraliska, som utgå från ett rättvist afseende på i lag grundade rättigheter och ömsesidiga, billiga etergifter deraf. Uppfyllas dessa direkta löften, men först då, flytta vi (P. T) vårt läger till våra motståndares; men intill dess förblifva de, som hittills, hvarandra motsatta.n Det är således Posttidnnzens mening, att allt det, som lärer vara så beskedligt, skall innefatta någonting nytt, skall utgöra koncessioner från den liberala eller radikala sidan? Denna sida skall icke förr än nu hafva velat göra samhällsförbättringarne klokt och försigtigt; och P. T. menar, att vkämpandet för antagandet af 1840 års representationsförsag bevisar motsatsen. Det skall vara först nu de liberale talat om, att reformerna ej böra införas på ett brådstörtadt sätt; liksom om tillförene behofvet deraf bunnit inses af allmänheten. P. T:s utgifvare kunde rätt väl hafva besparat sg stt lilla hån emot de 10 rdrs valmännen. Utom det att Posttidningens uppsyn aldrig precist hört till de fagraste, och att det derföre är så mycket mera obehagligt att se den värda notabiliteten grina, så borde han väl kunna begripa, att äfven en person, som skattar bott 40 riksdaler, kan hafva ganska vigtiga samhäl!srättigheter :tt för sin del se verkligt och pålitligt bevakade, lika väl som den rikere; hvarföre det visst icke är för raycket, om en sådan person får ingå i valrätten till ombud för Yjoo:dels röst, d. v. s. gälla en hundradedel al en aktif medborgare. P. Tm hade också bort påminna sig, att, ehuru, enligt förslaget, hvarje sådan person egde valrätt, likväl ingen sådan derföre behöfde blifva representant och i det afseendet komma att verka på riksdagsförhandlingarne, derest han ick2 genom sin karakter och erforderlig bi!ldning bevisat s:g vara så skicklig, att han dertill erhöll ett frtroende, ! hvartill fordras sammanstämman?e bifall af ett stort antal menniskor af olika yrken. — Hvad ! P. T. för öfrigt i sin diatrib vill bevisa, är ickel codt att fatta. Han bråkar mycket med sitt älsklingsord brådstörtadt. När något verkligt skäl gilves för en reforms uppskjutande, då är det utan tvifvel ör ha-! stigt att fordra dess verkställande; men när! elt sidaut skäl icke förefinnes: oa nyttan deraf är insedd af ett öfvervägande enal, och bebovet varit i längre tid köndt: om för öfigt förbittringen icke åstadkommer någon stor rtöring icom redan bestiende m:teriela intresser; :å gilves väl icke heller något skältill uppsko. Mea nu är det just händelsen med de vigtigaste bland de reformer, som pressen påyrkat, at behofvet deraf varit länge insedt, och att TF a, ooo cm Fr Tr Pt AM Fn SS RP VF