Aftonbladet – 23 november 1846, sida 2

HERR TORSSELLS KONSERT I STORKYRKAN. Då man betraktar de olika arterna af naturig kallelse, som tonkonstens idkare medföra till sitt värf, samt de otita sätt, hvarpå dessa pläga uppfatta sin bestämmelse, så kan man öfverhufvud indela den artistiska verlden i tvenne klasser. U:i den ena finna vi dessa riktbegåfvade naturer, som med blixtarne af sitt snil!e belysa hittils obekanta sidor af den mystiska konsten, under det ait deras med mindre titansk kraft utrustade medbröder egna sin lenad till att troget vårda den beliga flamman, på det att den nyvunna uppenbare!sen af det sköna må fortfara att stråla i oförminskad glars. Begge dessa konstnärsfrak ioners verksamhet är lika nödvändig för konstens kultur, och bar derföre lika anspråk, ej på vår beundran, men på vår aktning och tacksamhet. Ty konsten är en spid, ömtålig planta, ej inhemsk i vir kalla verld, och den starke, som förflyttade henne dit, skulle blott till hälften se sitt verk rallbordadt, om icke erfarne, sorgfälliga händer bevarade henne från att förtvina. Blard de fosterländska konstidkere, bvilka skicklighet och nit alltid skola försäkra om en utmärkt pla:s inom den sfer vi sednast antydt, bör man framför mången äfven nämna hr Torssell. Denne konstr är, skicklig exekutör på flera instrumenter, isynnerhet violoxeellen, hvarpå ban åtsbilliga gånger med bifall låtit höra siz offentligen, eger dock sin förnämsta förtjenst uti den allmänna musikaliska erudstion hen förvärfvat sig, och hvilken qvalficerar honom att med ära fylla de olikartade platser han inom det artistiska facket innehar. Hr Torssells an-prikslöshet har ej förrän nu tillåtit honom framtida i buvudstaden med ett offentligt musikaiskt före:ag för egen räkning; vi lyckönska honom imedlertid desto mera till det bifall han dervid rönt, som det i hvarje hän eende ver så välförtjent. Herr T. utförde med sann förtjenst den berömda Händerska fugan i fissmoill, som, ehuru egentligen skrifven för klaver, dock isynner! et på orgeln framståri hela sin storhet. Utan introduktion eller preludium inträder det karskteristiska motivet, och utvecklar sig genom kntrapunktens batydelsefulia kombinationer i ständiet nya, ständigt vextande former. Åhöreren hänföres ovilkorligt af den mäktiga tons römmen, scm utan uppehåll frambrusar och först hejdar sitt lopp vid fermaten på sekundackordet, ett moment af imponerarde storhet: man tror sig se en lavin, fom ännu några ögonblick darrar uppe få alpspesen innan den nedstörtar för att i silt fall begrafva städer och byar. Man igenkänner bär den genius, hvars thordönsstämma en gång sjöng det majestätiska Hallelujaht. Af en lika storartad karakter är den Mozsartska orgelfantasien (å 4 mains), ehuru mildrad af den ljufva, försonaude-and2, som hos Mozart även under affek!ernas vildaste storm alltid r;ktar don förklarade blicken upp mot de rymder, der all strid upphör. Det bela gifver ett intryck, bvars harmoni svårligen kan öfverträffae. Hr G. Mankell och konsertgifvaren lemnade knappast rågot öfrigt att önska i sin exekution af det herrliga verket, hvi!ket vi, i öfverensstimmelse med en annan referent, anse för aftor.ers yppersta prydnad. Herr Gu!omy illustrerade konserten med ett violicnummer: ett :dagio af Panofka. Herr Gulomy ådagalade äfven nu samma korrekthet och elegans, samt öfverbufvud samma eminenta välde öfver det svåra instrumentet, som redan förut förvärfvat bovom en så lysande framgång, loch man märkte, att åhörarne endast med möda lundertryckte bögljudda yttringar af sitt bifall. — Tverne herrliga andeliga singer af BeethoI ven (Bitten och die Enre Gottes aus der Nztur) sjöngos med rent och musikaliskt föredrag af hr Strandberg. Effekten af den sednare sången — e2 särdeles grandios komposition — skulle Idock i vår tanka vunnit betydligt om den sjungits af flera rös!er unisono, då man äfven nade kunnat använda starkare stämmor i orgelackompagnementet. Bland öfrigasångpjeser hörde man 2:ne rumI mer ur Rossinis bekanta Stabat Mater — zemligen en ar a, sjungen af br Piberi, och den särdeles inURL SERA ENE NSL TI FET RKS AS FONT EES