Aftonbladet – 23 november 1846, sida 2

m2, skulle bli en allvarlig, ehuru ljui verklighet. Detta äktenskap med den man, som hade uppfostrat henne och som varit henne i fars ställe, detta äktenskap var visserligen beslutadt ör ett helt år sedan. Men ehuru förtrogen man ock må vara med sådana slags iddar, fattar man dock icke så riktigt betyde!sen cch vigten deraf, förrän i det ögonblick, då de gå att i det praktiska lifvet förvandla sig till verkliga och oåterkelleliga facta. Med äktenskapet, betraktadt först på afstånd och sedan på niöra håll, förhåller det sig alldeles i omvändt förbållande mot det med et: flytande strå: på nära håll är det någonting... på afstind var det a!ldeles intet. Annaksandet af den utsatta dagen uppfyllde Ho:tenses bjerta med en alldeles ovan rörelse. Var det äl saknad af det förflutna? ... Eller var det måhända fruktan för framtiden? — Dock, hvar öre det? Hvad som vanligen åstadkommes genom örasesidig böjel:e, genom verldens kalla beräkningar eller genom eit väl överlagdt val — ali: detta hade slumpen gjort för henne. Den bade iu sält allt bredvid henne, nära intill henne... till och med den man hannes bjerta skulle bafva sökt, så vida bon behöft ska honem -... Had var det då som Hortense grubblade på? — Ett bref, som on mekanisk! uppdraget ur barmen och på hvilket hennes blickar lång samt sinka sig, skall upalysa os om denna hemlighet. Det innehåller just icke så mång rader, oc) dassa rader äro undert ctnade med Jules åe Gastine. Hortense ; enomögnar dessa rader, sanrolikt för andra gån er, och ea omärklig rodnad sprider sig öfver bennes ansigte. Då — liksom hade en irre röst förest-fvat henne denna pligt söndersliter hon pepperet, utan sinnesrörelse och utan vrede, och utströr bitarne genom fönstret, der vinden bortför dem. Ehuru sönderp!ockadt och förstördt brefvel är, tillåter oss dock vårt privilegium som rOmanförfattare att samla de spridda bitarne och deru!ur tydligen uppläsa följande: pMademoiselle! — Mitt bufvud brinner; jag