vär i yrsel. Haf medlidande med mig, såsom ;man har medlidande med en sjuk, eller med ;en dåre. Jag vet att herr Maynard på efterpmiddagen går ner i staden. Bevilja mig då ;den godheten att få helsa på er och tala med ver utan vittnen. Mitt besök skall, i fall man pskulle öfverraska oss, vara tillräckligt motivepradt. Jag har att, på notariens, herr Dange,villes vägnar, öfverlemna några papper, hvilka, som j:g tror, äro af nå on vist för er. Göir er icke den mödan att skrifva svar på pimitt bre. Om ni samtycker att höra mig, så söppna bara ett fönster i stora salen och d:öj der ett ögonblick. I samma minut skall jag ara inne hos er. Hela mitt lif beror på hoppet om denna signal. Jules de Gastine.n Jules de Gastine var tjugu år gammal. För en älskare af den åldern och hvars uppfostran var tjord midt ibland de torra luntorna af cit träget studium till notarie, var medlet just icke ilia valdt. Han visste således, ora icke af erfarcnhet, åtminstone af instinkt, att — begära ett skriftligt svar var detsamma som att på förband beceda sig på ett afslag. Och det fordras i sanning mycken raskbet, mycken kallblodighet för en ung fl cka, innan hon kommer sig till att i hemlighet skriiva några rader och förstulet smyga dem i handen på ett säkert bud. Denna bandling, ehuru enkel i sig sjelf, innebär likväl alla preliminärerna och, i följd deraf, hela ingsten af en mogen öfver li gning. Hortense skulle hafva ryggat tillbaka för ett sådant hinder; men att närma sig till ett fönster, kasta en likgiltig blick uppit himlen, bli ståenda der rågra ögonblick och tänka, om man så vill, på helt andra saker — hvad kan väl vera lättare och oskyldigare? Allt detta gjorde hon ock utan något e;entligt uppsåt, utan någon elak tanka... Och som Jules, hvilken stod på utkik uti... jag veticke hvad för en vinkel af byn, icke et ögonblick förlorade salsfönstren ur sigte, begaf det sig att Hortense, nästan sig sjelf ovetande, bade beviljat honom hvad ban begärt, kanske ut:n hojp att erhålla det — nemligen ett hemligt möte. H (Forts. följer.)