Aftonbladet – 21 november 1846, sida 2

Marthe ville följa sin matrmoder; men ett bestämdt förbud hbindrade henne derifrån. Flera månader förflöto, hvarunder Henriette erdast då och då visade sig i Ingouville, och det så hastigt, att hon knappast gaf sig tid att aflhöra den trogna Marthes redogörelse för husets 2ff.rer, och bestirdigt yttrande den största längtan, alt få återvända till sitt ensliga slott. När det ted längre framåt, underböll hon ingen annan kommunikation med Ia, ouville, än medelst budskickningar raed bönder, som afyttrade sina varor i Havre. En dag bade dock Marthe den glädjen, att vill den unga frun afsända ett bref, innebållande underrättels n om hennes mans snart förestående bemkomst, och tre d:gar derefter aniände Raoul personligen till hamnen. Redan på Martinq1e uaderrättad om Strandfågelns olyck?, men genom ett bref från sin bustru lugnsd, i anseende till henne, längtade Raoul att med egna ögon se och med egna händer vidröra det lefvande b:viset på den såilhet, som Gul så unde:bart hade åt honom bibehållit. Henriette! Tenniette! var han3 första utrop vid åsynen af Martbe. Den stackars qvinnan var mycket förlägen. Hvad skulle hon saga ? ... Fru d2 Maynard bade visserligen, för tvenne dagar sedan, kommit ia till Iogocuviile, för att der afvakta sin man; enkomst, men hade redar, samma morgon som ban anlände, nödgats återvända till stt god:; Marthe kunde icke uppgilfva orsaken. Raoul skynd:d3 dit ut Då han anlände, störtade Henrietie bonom till möte, blek, bidande i tårar och med ett förstördt utseende. Ena annan i hans ställe skul!e hafva velat utfor:ka orsaken till denna sorgsenbet cch lära känna motivet til desna besynnerliga sinnesförfattning. Men Raoul älskade för mycket och trodde sig vara för mycket älskad, för att söka