Aftonbladet – 20 november 1846, sida 2

och att detta eker med en såden makt, att det på intat sätt i verlden kan hindras, emedan det är alldeles detsamma som menniskoorganismens egen utveckling till större och renare förnuftighet. Vi bafva härvid endast den erinran, att ordet demokrati då miste tagas i sin goda och egentliga bemärkelse, ej såsom parti-begrepp, utan såsom innefattande hela folket (demosn), således med inneslutande älven af aristokrati i god mening (d. v. s. ej såsom privilegierad körds-aristokrati, utan såsom de till karakteren och egenskaperna bäste i landet; hvilka just under de demokratiska statsformerna måste komma till allt det slags välde, som behötves). Ty huru mycket man än från de egoistiska hållen söker tillbakatränga den enda rättsenliga, förnuftiga och urbistoriska principen för staten, så gör den sig dock oemoiståindligt allt mer och mer gällande, såsom erkännande af samhällets egenskap att bestå af dpersoner, som utgöra detsamma: icke mer, men ej heller mindre; hvarföre hela det sociala förhållandet måste formas, modifieras och kontrolleras af dessa samtlige, för att vara deras semhälle. Hvad man hos oss kommit att förstå med uttrycket samfälta val, såsom motsats till klassval, eller med allmänna val, innebär följaktligen ingenting annat än en närmare (och tillika en cundviklig) utveckling af menniskotillståndet i staten, på dess bana ifrån våld (principen af godtycke) till allt mera rätt. Iogeating är ytligare och mera vittnande om okunnighet i historier, än påståendet, det tanken om allmän valrätt skulle vara ett foster af dagens infall: något slags underligt påhitt af ett parti, för att dsrmed bekämpa eit annat. Men lika litet må man å andra sidan inbilla sig, att denna tanke står i oskiljaktigt sammanhang med begreppet om Repubiik, så att det icke skulle kunna fianas till utan i en sådan. Den kan tvertom alltid låta verkställa sig, så fort alla samhbällsmedlemmoars politiska rätt är erkänd; och detta innefattar ej snnat, än en fu!lkomlig laglighet, hvilken åter ganska vä! kan trifvas under en konstitutionell monarki, så fort denra sjelf icke försmår att vara laglig cch fullt ordnad, så att den i sig innebär sanning, men icke ett tomt sken. Ingening visar bättre humanitetens allmänna och oundvikliga gång åt detta båll, än de strider, hvarom historien vet att berältå, rörande den s. k. medelklassens uppkomst till vinnande af politiska rättigheter i staten. Den tid är alldeles icke afligsen, då hela denna stora, betydelsefulla och talrika klass af samhällsmedlemmar såg sig utesluten från röst och stämma öfver de allmänna angelägenheterna, oaktadt man aldrig drog i betänkande att låta den till fullt mått deltaga i statsbördorna. Fursten, med sin närmaste omgifning af börds-adel och kyrkochefer, bestämde ensavat de politiska förhållanden, som angingo staten i det hela: de delade, sig emellan ensamt, allt hvad som behbagade af rikets goda, af ära och af förmåner. Alla öfriga roenniskor betraktades under synpunkten af en rå massax (och massan innefattade då lika väl medelklassen och det tredje ståndet, som hela det lägre arbetande folket): det var ett slags materielt oädelt sambällssubstrat, hvarpå de röstegande, bestämmande, ädle och andlige kunde öfva sina bedrifter och derom förfoga efter så mycket godtycke, som bar sig. På denna massa nedblickade de högre klasserna såsom på ett slags vildt djur, hvilket kuade re!ces, i fall man för oförsigtigt gick till väga under sin godtycklighet; och som då kurde blifva så farligt, ast man borde akta sig. När sådana händelser inträffade, var det alltid uppror,; ty, att massan nånsin skulle hafva rätt i sitt motstånd eller i sitt försvar, buru oriraligt, irrelgiöst, omoraliskt och våldsamt den än behandlades — vare sig genom påskru:vade lagar, rom de högsta klasserne ensamt och enligt sitt intresse behagat för dem stifta, eller genom enskilte ädles och högbördiges tilltag — det kunde ingen af rangolket begripa eller erjänne. Sjeliva definitionen på hvad som förstods med massan var väl icke upigjord, och her heller icke någonsin blifvit det; men de relativa begreppen derom i olika tider kunna nogsamt inses af det föregående, likasom de oegentligheter, hvarmed dessa begrepp varit hehäftade. Vi anmärke blott, att det distinktiv2, man nödvändigt ville hafva för att utmärka massen, icke hvilade på någon annan grund, än alt man icke ville medgifva hela denna folkafdelning de politiska rättigheter man sjelf åtnjöt; det var således godtycke eller våld, men icke skäl, som afgjorde saken. Imedlertid trängde sig förnuftet allt mer och mer oemotståndligt ned i samhällsföreställningarne. Man kunde slutligen icke neka för s:g den klara sanningep, att hvarken bildning eller förmögenhet utfarda nårat härdan allar hloveciat anhbarm Aanh