Aftonbladet – 20 november 1846, sida 2

ler af skogarnes ägare, otvifvelaktigt är i minoriteten inom nationen, jemförelsevis mot dem, för hvilka jernet ingår såsom en ournabärlg artikel i deras arbeten. Handelskammaren har också redan långt för detta iakttagit hvarje tillfille att bestrida det oerhörda privile;ium, som Jernverksägarne åtnjuta. POLITISKA BETRAKTELSER. Man kan icke förbise det intressanta fenromen, som oförtydbart tillkännager sig i gången af de politiska tänkesättens utveckling. Ett ibland de starkaste stöd för de förhoppningar, man är befogad att bysa om sanningens slutliga seger i ett ämne, måste utsn tvifvel vara, att se, huru en på verkligt förnuft hvilande social grundsets aldrig kan sleckna, sedan första gnistan deraf slagit an hos ett folk. Man kan derföre med skäl kalla sådana grundsatser obetvingliga, hkasom odödliga. De kunna till verkstä:landet fördröjas, likasom i utförandet länge bortblandas, vrängas och förskämmas; men de skola aldrig tillintetgöras, och de rena sig från alla obehöriga tillsatser, huru mycken tid och arbete det än må kosta. En blick på de Europei:ka staternas historia, minst ifrån reformationsseklet räknadt, visar att den sociala politiken inom dem oaflåtligen fortgitt i en enda bufvudriktning, från våld (eller principen af goltycklighet) vill rätt. Med ordet våld förstå vi icke här blott fysisk eler rå styrka, utan det slags makt i staten, vare sig andlig eller materiel, som enskildes egoistiska intressen tagit sig öfver menniskorna i det hela, siledes med undertycksnde af allmänt bästa, allmän rätt och billighet. D tta politiska våld är bvad man, icke längre än två århundraden tillbaka, med det hånfullaste namn kallade den gudomliga rättenn. Dermcd örstods i främsta rummet furstens oicskränkta myndighet, at i allt kunna göra och låta efter bon plaisir, med sina undersåtare; men straxt deromkring fogade sig också hela accessoiren 2f hofvets, politiska betydelse, d. v. s. iursteomgifningens natur att äfven anses ör någonting annat än folket, samt alt i sin mån godtyckligt kurna bebandla nationen, underförstådt allenast att detta optimatgodtycke skulle betraktas såsom deriveradt från furstens, samt icke vppresa sig deremot. Om också hela denna vederstygglighet aldrig kom till fullt verkställande i Buropa, så fortfor den l:kväl så-om idealet för statsorganisationen. Derpå beböfvas inga bätre bevis än florentinaren Macchiavellis ryktbara bok och de olyctlige Stuartaraes (Jakob I:s och Carl I:s) testamenten. Absolutismens system såsom konseqvent, om det någonsin på jorden kunvnat gifvas fullt som sådant, måste tänkas så långt tillhaka, som då regen!slägterna, t. ex. hos Egyptierne, uppriktigt läto sig anses för Gudar eller, under rågot anspråkslössre tider, för Halfgudar. Det är väl ett ännu oupplöst historiskt problem, huruvida icke dessa benämningsr egentligen inneburo, att regentslägten med dess närmaste omgifning utgjordes af en annan folksti2m, en särskild nation, skild från det öfriga stora foket i landet, hvilket af den förra blifvit underkufvadt. Namnet Gudar och Halfgudar på de herrskande skulle då endast vara af ethnogrefisk, men icke theologisk betyde!se; och kan som sådant bafva åtminsoae någon mening. Huru härmed må förhålla sig, är det imedlertid visst, att endast under den gamla förutsättningen, om furstarne såsom gudar,, ör absolutismens politi:ka system fattligt cc) rent konseqvent i afseende på begreppet om rmaktfullkomligbet, ofelbarhet och oantastlighet för hv2d helst de göra och låta. Men uider ett bildvingsstadivm, så:om det christna, der al!a menuiskor, och blend dem furs:arne, hofpersonalen och optimaterne, bide ioför religionen och veteoskapen, hållas lika de:aktige af möjligheten att fel, följaktligen i detta fall ses under samma synpunkt som folket i allmänhet, är det rek nonsens att hava en sccial organisation, innerst stödd på en påstådd gudomlig rät, för regenterne cch deras omgifning, jemte räitösbet för folke. Smycket iörhatligare måste detta system blifva, då det inympades på de germeniska nationern?, der syrelsemyndigneten 2f ålder till den grad utgålt från folket sjelf, af detsamma varit mod:fierad och kontrollerad, att staterna här ureprungligen kunde kallas så godt som demokratiska. Detia resonncment kan väl synas något långökt; men icke destomindre är det härgå som hela det nyare Europa i samhällsvig utvecklat sig ur medeltidens? våldoch godtycklighetstillstånd. Man skall knsppt kunna nämna en enda större hvälfning i det mediereta, vestra och norra Europa under da sednare sch lerna, som icke skett till utvidgning af ett allmännare och bättre rätstillstård för menniskan som sådan; följsktligen med inskränknins, allt mer och mer, af den inympsde absoluisnens former. Det blef klart som ett sxiom, att den s. k. ;udomliga rätten för regenterne att behandla undersitarne efter bon plaisir, iaherattade en fullkomlig blasfemi; likasom att sjelfva begreppet undersåte,, då dermed förtods menniskor Iefvande på andres gunst och vådr, var ett oting till sjelfva begreppet. Man an cälart säga rad Pos olla Anaf Jan anv