Aftonbladet – 19 november 1846, sida 2

iftet för dem förorsakat en tillökning, vida öfferstigande den i allt fall högstobetydliga inkomst, om genom fångars så beskaffade arbeten inbrinsats; och bör härvid jemväl i betraktande tagas len högst vigtiga omständigheten, att mången fån;e, som inom fängelset blifvit van vid ordning och urbetssamahet, samt erhållit insigt uti ett arbete, varmed har såsom fri borde kunna på ärligt ätt sig försörja, skall finna sig derifrån förhinrad just derigenom, att hans inom fängelset qvarvarande kararater sysselsättas med enshanda arvete emot en dagspenning, vida understigande vad som till? KHfvets uppehälle oundgängligen erordras. Icke underligt då om den frigifne, under ådane förhållanden, snart åter beträder brottets bana och till fängelset återvänder. Hvad jag nu anfört bar ej afseende på handtverksmästarne. Något egentligt lidande kan nemigen icke sägas vara dem tillskyndadt uti ifrågavarande afseende enär det stått dem fritt, att för gen räkning använda fångarnes arbetskrafter emot den derföre bestämda läga aflöningen. Det är jelfva arbetaren, eller daglönaren, som har behof af skydd; och bör detta skydd; huru än nu gälande närings-lagstiftning kan komma att föräniras, efter mitt omdöme lemnas icke blott åt nandtverks-arbetaren, utan åt den fria arbetaren allmänhet. Så länge, nemligen, det är för enskild person tillåtet, att emot en ringa dsgspenning drifva fabriker inom fängelserne, skall säkerigen mången fri fabriksarbetare blifva i saknad ff förtjenst, och mången ifrån fängelse-fabriken frigifven fånge äfven nödgas att dit återvända för att erhålla arbete. Utsigterne till bergning för de qvinnor, som till föda för sig sjelive eller för sin familj icke ega annan tillgång än den som genom deras handarbete kan inbringas och hvilkas antal i hufvudstaden ej lärer vara så ringa, synas icke heller särdeles lofvande, då de uti härvarande norra korrektions-inrättning ega en rival, msd hvilken de svårligen kunna täfla i afseende på arbetsprisens låghet, och torde derföre flere af dessa qvinnor, som på allt sätt borde uppmuntras, att fortfara i sina lofvärda sträfvanden, se sig dertill urståndsatte, om ingen förändring vidtages i berörde för dem missgynnande förhållande. Då, i öfverensstämmelse med de åsigter jog sålunda uttalat, hvarje penning, som på förutnämnde sätt för fångvården inbringas, indirekt måste för staten medföra en mångdubbel utgift i och för underhållet af ett ökadt antal fångar, och då den moraliska förlust, som samhället tillskyndas när någon af dess individer, utan eget förvå:lande ifrån de frias förflyttas till fångarnes antal, svårligen kan ersättas; så skulle visserligen en konse qvent genomförd princip fordra, att fångarne alårig lemnades sådan sysselsättning, som i någon mån minskade arbetsförtjensten för de fria arbetarne; men då icke någon sysselsättning för fångarne lärer kunna utfinnas, som icke åtminstone indirekt verkar till mipskning uti arbetstillgången för de fria arbetarne, derest fångarnes arbete skall vara af nyttig beskaffenhet, hvilket åter är nödvändigt. på det arbetslusten hos dem må kunna underhållas, och arbetet icke förvandlas till en plåga, så anser jag, att, till afbjelpande i möjligaste måtto af det missförhållande, som i nu anmärkte afseende förefinnes, stadgas bör, att, vid valet af arbete för fångar, den hufvudprincip skall följas, att, utan afseende derpå, om större eller mindre, eller alldeles ingen inkomst derigenom fångvården tillskyndas, fångarne varda sysselsatte med sådane nyttige arbeten, som i möjligaste minsta mån kunna verka till nedsättning uti de fria arbetarnesinkomster. Till så beskaffade nyttiga sysselsättningar räknar jag i första rummet fästningsbyggnadsarbeten, till hvilkas utförande tillgång å dertill passande fria arbetare svårligen lärer kunna erhållas annorlura än medelst arbetskommenderingear ur armåen, hvarigenom ej allenast staten tillskyndas en högst betydlig utgift, utan äfven mera olägenhet än fördel torde förorsakas det kommenderade manskapet, som för längre tid måste öfvergifva arbetet i hemmet; och då så beskaffade byggnadsarbeten redan under en längre tid med framgång blifvit af fångar utförde; Vore det utan tvifvel önskligt, att dessa arbeten måtte blifva så utvidgade, att större delen af manliga straff-fångarne kunde dervid användas. Dernäst böra fångarne förfärdiga de för fångvården erforderlige inventarier, samt beklädnadsoch gängklädes-persedlar, äfvensom alla till dessa persedlsr erforderlige väfnads-effekter, så att mnågon upphandling deraf hädanefter icke vidare såsom hittiils må erfordras; och torde styrelsen derföre böra berättigas att anskaffa alla för nämnde ändamål behöflige vwväfsto!ar samt redskap och verktyg; äfvensom att upphandla erforderlige råämnen. Visserligen bafva fångarnes beklädnads-persedar allt hittills till största delen förfärdigats, och under sednare tiden någon del af den dertill erfor.derlige väfned jemväl tillverkats inom fängelserne. Men då högst betydliga qvantiteter af så beskaffade vänader äfvensom skodon måst på offentliga auktioner upphandlas, så skall, derest sådant för framtiden icke kommer att ega rum, utan alla beböflige effekter ifrån första råämnet inom fångna IAN RENNIE ESSER VETEN