Aftonbladet – 19 november 1846, sida 2

Ynglingen hade icke förr läst detta bref, än han, jublande af fröjd, visade det för Schweidier och sedan eldigt och med strålande ögon utropade: Gode fader, gör mig nu fullkomligt lycklig och gif mig er älskade doiters hand, fr hvilken allena jag vågat mitt lifl Gubbens glada ansigte mörknade härvid och, fattande ynglingens hand, sade han betänsamt och högtidligt: sBetänk, nådig herre, hvem ni är ochhvad min dotter är. Ni, en hög och förnäm riddare — hon en fattig prestdotter; ni en man med obefläckad ära — hon en skymfad, en gång till döden dömd hexa. Besinna er och för;jaga er lidelse; det gifves ju fl ckor r og i verlden. Var viss, att jag för mina återstående dager skulle känna mig olycklig, om jag, begagnande denna kanhända endast flyktiga böjelse, bifölle er önskan och en dag måste se, att ni ångrade ert och mitt fö. hastande, och att j2g, i stället för den eviga tacksamhet, som jag är er skyldig, af lättsinne och otidig eftergifvenhet endast ådragit er evig smärta. Nej, endast evig fröjd skall ni skänka migpp, afbröt den eldige ynglingen; ,ty, vid den lefvande Guden, jag skall aldrig upphöra att älska er dotter och aldrig ångra mitt förbund med denna engell Barmbertige Gud, hvad. skall jag besluta? ropade den gamle. Hvad säger du, min dotter ? Men denna hede intet att säga; alla hennes goda föresatser voro längesedan vikna; hon tiädde rodnande och med nedslagna ögon tillbaka och suckade endast: 2 faderl! Här uppstod en ling paus, under hvilken ynglingens flammande ögon sökte än fadrens, än dottrens. Andtligen fattade ban ännu en gårg den gamles hand och ropade: Gode fader, är jag då icke värd att kallas din son?) Nu kunde den gamle icke längre emotsti. Min son, min dyre son! ropade ban, i det