Aftonbladet – 19 november 1846, sida 2

rande utöfvas a! ett jemförelsevis ganska ringa antal fångar och säledes enligt styrelsens und. förmenande icke kunha hafva något väsendtligt ivflytande på rikets handtverksnäringar i allmänhet, får styrelsen, utan att ingå i någen vidare undersökning härom eller rörande giltigheten af de skäl borgareståndet och handtverkssocieteten i Malmö för deras und. anhållan i öfrigt anfört, endast fästa E. K. M:ts nidiga uppmärksamhet derå, att fångarnes sysselsättning är ett af de oeftergifligaste vilkoren såväl för deras moraliska förbättring som ordningens behöriga vidmakthållande inom fängelserne, att ehuru det ständigt utgjort styrelsens syfte att vid fängelserne anordna sådana arbeten, som icke tillhöra handtverksskrån2, erfarenheten likväl tillräckligt visat, att sådant, utan allt för stora uppoffringer å statens sida kunnat helt och hållet åvägabringes. samt att då handtverksarbeten höra till det inskränkta antal arbetsslag, som i cell kan användas, det genom ofvandberörde und. ensökningar åsyftade förbud skulle i hufvudsaklig mån motverka den nu för handvarande fängelsereformens framgång;! i följd hvaraf allt och under åberopande af hvad styrelsen i und. utlåtanden i December 1838 och 7 Mars nästlidet år anfört uti likartade frågor, styrelsen i und. får tillstyrka, att nu ifrågavarande und. framställningar mätte lemnas utan nådigt afseende. Remisshandlingarne återställss underd. och styrelsens i ämnet förde: protokoll, innefattande en ledamots skiljaktiga mening, bifogas. Reservatwn. S.D. Föredrog kamereraren Ljungstedt Kongl. Maj:ts nådiga remiss, de!s af den 6 Maj 1845, uppå Borgareståndets underdåniga hemställan om förbud mot tillverkning af handtverksarbeten vid rikets fängelser och samma arbetes försäljning, dels af den 22 i nämnde månad uppå handtverks-societetens i Malmö underdåniga skrift rörande samma ämne, Handlingarne lästes och resolverades underdånigt utlåtande, på sätt registraturet utvisar. Från detta beslut var herr kansli-ledamoten-Cederschiöld skiljaktig och utlär sig sålunda: Att straff-fångar och öfrige till allmänt arbete dömde personer oafbrutet hållas till nyttig sysselsättning under de derföre bestämda tider är öundvikligen nödvändigt, så väl till fullgörande af de beslut, genom hvilka arbetet blifvit ådömdt, som ock förordningens upprätthållande inom de särskilda fängvårds-anstalterne, samt för att vänja fångarne vid, och ingifva dem håg för nyttig verksamhet, så att de, efter frihetens återvinnande, må kunna på ärligt sätt förskaffa sig de för lifvets uppehälle erforderlige medel. Deremot utgör det ef:er min åsigt ett stort misstag, att, såsom hittills skett, till sysselsättning för fångarne företrädesvis välja de arbeten, som förskaffa fångvårds-anstalten den största inkomst, utan afseende derpå, i hvad mån tillgång på arbetsförtjenst för den frie arbetaren derigenom minskas. — Till ett sådant förfarande har dock styrelsen bittills egt giltig anledning deruti, att Rikets Ständer med afseende på de betydliga summor, som för fångvårdens förvaltning erfordrats, sjelfve yrkat, att, till minskning uti statens utgifter i berörda afseende, inkomsten af de vid fängelserna förrättade arbeten borde i möjligaste måtto uppdrifvas. Men då ett af rikets fyra stånd nu fästat uppmärksamheten på de olägenheter, som derigenom handtverks-klasserne tiilskyndas, hade styrelsen, efter min åsigt, bort begagna detta tillfälle, för att i underdånighet föreslå en sådan förordning uti principen för fångarnes sysselsättning, att derigenom, så vidt ske kan, hädanefter ingen minskning i arbetsförtjenst må tillskyndas, hvar: ken handtverks-klasserne, eller öfrige fria arbetare. Såsom bevis derpå, att de fria arbetarne icke skulle kunna anses lida något obehörigt intrång genom fångarnes användande i hvarjebanda stöjder och handtverkerier på sätt nu sker, har jag hört åberopas, att, då fångarne äfven verkställt enahanda arbete innan de uti fängelserna insattes, den omständigheten, att erbetet nu i stället verkställdes inom fängelsets murar, icke skulle kunna menligare än förut verka till förfång för de fria arbetarne. Detta inkast är dock efter mitt omdöme alldeles oriktigt. Fångarne voro nemligen i sitt fria tillstånd spridda på olika ställen i landet, der de för sitt arbete erhöllo den betalning, som å hvarje särskildt ort utgjorde gångbara priset derför. — Inom fängelset åter ssmmanträffa len mängd srbetare i samma yrke. De som förut icke lärt något handtverk eller slöjd, blifva deruti linöfvade. För att på ett och samma ställe kunna I bereda full sysselsättning åt mänga arbetare i Isamma handtverk, måste arbetslönerne i högst betydlig mån nedsättas. De fria arbetare, som bosatt sig å det ställe, der fängelset är beläget och som till sitt lefnadsyrke valt ett af de handtverk, som inom fängelset idkas, måste antingen afflytta från orten, eller nedsätta sin arbetslön till likhet med de för lifvets uppehälle otillräckliga belopp, som inom fängelset derföre är bestämdt, eller ock blifva i saknad af arbete. Säkerligen har mer än en fallit offer för detta beklagliga missförhållande och såmedelst utan sitt eget förvållande ökat fångsrnes antal, samt dymedelst äfven uti statens utHTT äs. SNRA SA An TT nad ne