Aftonbladet – 18 november 1846, sida 2

Det enda sanna i detta ondskefulla, bedrägiga och till sina följder så förförliga bref var dess författares verkliga illamående; ty riddar Fobias måste darrande, ömsom af frossa och feber, genast begifva sig till sängs, hvarvid han misstroget först kände efter den nyss gömde nyckeln och lät sedan sammankalla allt sitt folk och befallte det vid sin högsta onåd, att icke för hver som helst nämna något om sonens häktande, utan, om man frågade efter honom, enstämmigt påstå, att han, af harm och vrede öfver den fördömda hexåns lögnaktiga utsago, fallit i en svår sjukdom. Tsllika satte han de af sina knektar, till hvilka han hade största förtroende, till fångvaktare, dock utan att lemna ifrån sig nyckeln. Imedlertid hade den arma Marias öde, genom den menniskomördande skrifvelsens ingående, blifvit det mest förtviflade. Vid domsto:arnes stora egenmäktighet i denna råa och laglösa tid var det lätt för den af hämd och oren lidelse glödande Wittich,-att bestämma domaren Valentin Stöwbhaas, till att redan följande dag använda tortyr. Under natten begaf sig likväl den vällustige nidingen ännu en gång hemligt och allena till den misshandfades fängelse, föreläste henne den gamle Tobias bref och sökte dereter än genom böner, än genom hotelser förmå henne, att uppfylla hans orena begär. Den olyckliga var vid anblicken af dessa rader nära att falla i vanmagt; men då Wittich ville begagna detta ögonbick, för att sluta henne i sina armar, stötte hon honom häfigt tillbaka och bedyrade högt och heligt, att hon skuile lida och undergå det förskräckligaste,; hellre än att öfverlemna sig åt djefvulen sjelf — åt honom. Men Wittich förlorade ännu icke hoppet. Han föreställde henne, att hon genom sin halsstarrighet störtade icke blott sig sjelf, utan äfven fadren i oundvikligt förderf, ty denne