Aftonbladet – 17 november 1846, sida 3

Ack! Nordens skogar svata ingen Och ingen svara Nordens berg. Väl sköna toner bo Hos mången Och hvarje Skald har. sin förtjenst; Men aldrig förr har Svenska :Sången Förvånat verlden så och — glänst. Hans snille sina udder hvässte Och strålar blefvo de hvar gång: Han himlens stjernor tog och fäste Dem såsom blommor i sin sång. Det Enkla och det Underbara, En bildståt, lika djerf som sann, Och tankar, blixtrande och klara, De mötte i hans sång hvarann. Der var, hvad vi blott kunna härma, Ett trolleri af dikt och sans, En eld utaf volkanisk värma, Ett skimmer af olympisk glars. Det Starka följdes af det Ljuva, Som fjellens storm af fjellens vår. — Sitt guld han tog ur egen grufva Och prägeln på hans arbet står. Der växte uti Hildings gärdar Två plantor,: Frithiof, Ingeborg. De resa nu hans minnesvårdar — De två — på snillets riddartorg. Du lager; van att re:n bekröna Hans bild, nu högt din krona hvälf! I många former trifs det Sköna; De skönsta valde han dock sjelf; Och göt i dem sin hjeltessga, — Ett nordiskt tempel, i hvars hvalf Mein hörde himlens vindar draga Sin suck, men Walhall sken och skalf. Ett troget par i offerlunden Der hviskade sin kärleks tröst; Men hafvet fradgades i sunden, När Iogborg qvad: Nu är det höst. Nu är det äfven höst, — det känner Don Svenska Sången i sitt bröst; Och dina barn och dina vänner De känna djupt: nu är det höst. Ty gyline lyran söndersprungit, Och is är nu, der förr var glöd, Och klockorna ha redan sjungis Kring Smålands skogar om din död. Der står ett tjäll i glesa skogen, I lunder utaf björk och bok, Der kärlek. in i döden trogen, Som enka sitter nu i dok. Jag ser ett liktåg sorgligt skrida I svarta Vågor terifrån; Men bland de kära vid din sida En dotter saknas och en son. De kunna blott i dessa rader Dig följa på din sista gång. Du vet, att bloit på afstånd, Fader! jog kan Dig följa — i min Sing. Btr. SEEN OENNES SETEN