Aftonbladet – 14 november 1846, sida 2

larne och en krans af förgät mig ej smyckade den undersköna pannan. Så pydd och hållande i handen manuskriptet och en rosenguirland, hvarmed hon ville omkransa den konungslige räddarens fötter, gick ton vid sidan af fadren, som i högtidlig embetsskrul klocksn 40 på morgonen begitvit sig med henne till Strechaberget, dit adeln, de andlie cch ön Ysedoms ha fva befolkning sammanströmmet och med spända blickar skådade emot rordvest. Den kungliga flottan, hvilken på bafvets fjerran vpptornade sig såsom en bliaktig stid, erbjöd väl hvarje fantasi sysselsättning nog, men då Abraham Echweidier med den hulda Marias englabufvud syntes uppstiga från skogsdalen och nalkas bergets småhöjd, hvarpå dea tallösa mängden stod församlad, — då fanns det intet öga, som icka länge och oafvändt fästades på denna ålskliga uppenbarelse. Isynnerbet var Rädiger von Neuenkirchen, en ung adeleman, het och båillet förlorad i åskådande, och Wittich Appelman sjef blef så betagen, att han knept ville tro sina öron, di Claus Iwing tillhvi.kade bonom: det är den beryktade hexan i Cosercwlio Lika betager blef större delen af fulket, ty, såväl englar :om djeflar måste hylla skönbetenz välde, och menniskens hjerta är ofta vida förnuftigare än bu vudet. Derföre kunde icke Wittich underlåta att yttra till Set.weidler: Ahl hvilken skön do:ter ni har, herr Abraham! men denne svarade icke, utan vände, eter en bugning för sällskapet, sina blicker åt hafvet och den afligsna flottan. Wittich ångrade sitt yttrande, lock, för att icke synas förlägen, fortfor han: