Aftonbladet – 14 november 1846, sida 2

öroga öfver både hans förmögenhet aeh ar-l, etskraft, samt följaktligen äfven öfver välfär-. len och menniskorätten. — Handtverket beror il. rämsta rummet af bandskicklighet, och denna l: skaffar kapitalstyrka, så snart näringsfrihet lembar utrymme dertill, likasom den då kan un-lj lerstödjas af kapitalstyrkan; men kapitalerna förmå ej tvärtom att skapa bandskickligbet hos en individ, som saknar der. Derföre ser man ock öfverallt der mnäringsfrihet finnes, att de handtverkare ä:o förmögnast, som begynt utan annat kapital än sin handskicklighet. Men skilI naden emellan skrån och näringsfrihet är, attl skråförskansnisgarne framför allt åsyfta arbetarens utestängande i det längsta från utvägen att bli sin egen, och således att verkligen nedtrycka honom medelst denna från medeltiden hitförda arbetsorganisation; hvaremot under mnäringsfribet, kapita!ernas konkurrens sträfvar till srbetslönernas stegrande, med ständig minsksving af vinsten för dem, hvilka såsom principaler använda arbetarne. Man betrakte t. ex. förhållandet inom juvelerareyrket, som fordrar de kostsammaste bland alla råämnen. I Poris är detta yrke skråfritt, likasom alla andra; menj. en skicklig juvelerarearbetare betalas der högre in der juvelerareyrket lyder under skrå, till följd af dena emellan juvelerarne sjelfva rådan-. de ofantliga konkurrensen. Detsamma är förbållandet inom smedshandtverket. Hos oss är smedshandtverket skråhandtverk; i Frankrike, Preussen, Ryssland är det fritt; och hvad är följden? Jo! att tjostals af de skickligaste smedsgesellerna knappast hunnit blifva utlärda, förr en de resa till Petersburg elier sandra utrikes kråfria oiter och gqvarstadna. Går man ru rån arbetarne till mästarne, så befianas de mest ansedda parisiska juvelerare vara sådana som börjat med intet. Ianehafvaren af den största pläterfebrik i Paris är en svensk, hvilken anfändt dit såsom en fattig geseil. Erfarenheten ådagalägger sålunda motsatsen af prohibitifmaximerna i Minerva. Men sådant låter Minerva-författaren så litet bekorama sig, att han omedelbart efter sin nyss anförda sats utbrister med den löjligaste argusiska uppblåsthet: Vi hoppas att våra statsmän, just nu sysselsatte med frågan om Näringsfriheten, icke måtte vara döfva för tidehvarfvets röst, utan veta att betrakta fråsan ur denna högre synpunkt. Efter nyss omnämnda förberedelser i gårdagens Minerva öfverraskades man ait fiona hennes spelter uppstämma i socialismens och kommunismens rop på erbetets organisation, och — alldeles efter deras problem — ptill arbetets skyddande mot kapitalernas öfvermakt; men med tilikänvagifvande det oaktadt af fasa för sjelfva de sekter, som uppställt prob!emet. När sistnämnde distinktion iakttages, kan dock knappast någontiog finnas mera välkommet för prokbitisaens och skråsystemets förföktare, än deta anspråk på det kommunistiska problemets jösning, såsom vilkor för nöringsfrihetens iuförande. Lyckades man att få Regeringea att lyssna härpå, så skulle näringfribeten hos oss blifva uppskjuten i det obestämbarea; ty alla de funderingar, com hittills blifvit försökta, så väl af kommunister com socialister, till lösaiog af problemet Karbetets association, — ha hittills slagit ut ungefir på samma sätt som problemerna att hitta quedratura circuli, perpetuum mSobile och den filoccfiska stenen, För at gifva stöd åt den förfärligt yrkade nödvändigheten af beszgde problems lösning i sammanhang med näripgsfribetens införande, föregives nu i Minerva, med vanlig argusisk oblyghet, att det är näringsfriheten, som i Frankrike och Preussen banat vig för kommunismen ccb socialismen, och att man icke slipper ifrån dessa sekter, om main inför näringsfriheten utan att kunna lösa deras hittuil!s oupplösta problem. Ingentirg kan imedlertid vara mera grundlöst, än detta föregifvande. Hvarken kommunismen eler sociaUsmen hafva någonsin yrkat näringsfrihetens afskaff:nde; dessa sekter syfta åt vida mer omfattande mil än blotta ordnandet af arbetsförhillandena, fastän det sätt, hvarpå somtiga vilja ordna dessa visar, såsom vi redan antydt, ett syskonlycke, hvad tvånget beräffsr, med medeltidens arhetsorganisation genom skråväsendet. I sin fullständiga mening äro de ideala spekulationsr för hela samhällets och icke blott arbetsförhållandenas fullständiga omkapelse, fastän ingen af dem änsu förmått att i denna stora om attniog uppgifva någonting positiit cm hvad de egentligen vilja. — Och hvad de i Minerva påpekade olyckliga verkningarne beträffir, som skola hafva uprstått genom näringsfriheten i Frankrike och Preussen, så lära de väl bestå ji fattig gpersonalers tillökning, eller i den så kallade pauperismen, den stora syndabock, som det förmutnades kär nskiesstnrlask te besnnskttninenhtissonhdereketa INKSORANRERSEAGAR ERE Men, hvad betyder papperet, som den lilfa