Aftonbladet – 14 november 1846, sida 2

— Minerva befann sg bela thorsdagen inn? på näricgslagstiftningen, och detiåtskilliga rigtningar, czom tyckas strida mot hennes äldre traditioner. Men sedan hon nu en gång för alla sökt sig en räddning på den politiska hvalfi-kens rygg, får bon paturligtvis hålla till godo att följa med i hans egna farvatten, hvilka bugter, som det än kan falla honom in att slå. I går tog ban sin ansats från en mörja fraser i Posttidningen, innebållande ett förslag till hufvudstadens invånare om ett härstädes overkställbart tvång på arbetsklassen. Han svängde derifrån öfver! till skräckbilden af kapitalisternas eröfringsbegär eter handtverk och borgerliga yrken, till hvil-. ket begär icke ett spår förmärkts hos Sveriges kapitalister, utom i probibitisternas digter. Derifrån återkom han till de hundrafaldigt vederlagda förespeglingarne om det olyckstillstånd, som näringsfriheten skall hafva bragt öfver Frankrike och Preussen, och betygade sin fasa ör kommunismen och socialismen, men hvilket likväl icke hindrade honom ifrån att på samma gång ifra för kommunisternas och socialisternas egentliga problem: ,arbetets organisations; ända derbän att på förhand förklara den från konseljen väntade näringslagstiftningen för en fnask-reorm,, så framt lösningen af detta! problem icke dervid kommit i betraktande. Slutligen bamnade han vid de kära tullprohibitionerna, och upprepade än en gång det aidraförst af hv fi ken påhittade, men sedermera så förslitna konstgreppet, att söka smitta landtmanna-interessena med fabriks-interessers förbudsfördomar, medelst yrkande på tullfribet för viktualievaror cch råämnen, Denna representation af argusiska krumsprång averterades i Minerva urder namn af Ett och annat röran-; de Näringsfrihet och Handelsfribet, tillesnadt. alla i gemen och besynnerligen bufvudstadens. allmänhet,; och den skule icke förtjena att vi-. dare omnämnas, så framt icke den brokiga samlingen af olikartade ämnen och ideer östes fram med en virtuositet i ordsvall täflande med kapten Puffs, och härigenom är lika omöjlig ait reda vid ett flygtigt påseende som de kringrullande numrorna i ett lotterihjul, men just för denna orsaks skull egnad att förvirra och qvarlemna missledande intryck, efter det lilla som man i brådskan förmår uppfatta. Det är nödigt at förekomma dylika missledningar, och vi skola derföre göra några utdrag ur lotterih ulet sjelfva, för att hör nedanuföre hålla dem fram i ljuset ec visa deras verkliga beskaffenhet. Vi togo os; den friheten att kslla Minervaartikelns uppslagsända, det ur Postudningen hemtade förslaget, för en mörja fraser, och läsaren måsjelf bedöma om vi hade oratt, då vi nämna att detta förslag upptager ett par spalter i Minerva, men i sak icke innehåller något an nat än en uppmaning till bufvudstadens invånare att pxom sommaren innehålla medel af deras arbetares veckoaflöning, till uppköp af ved och potatisv. Man måste för öfrigt äga så liten I kännedom om förbå:landena i hufsudstaden, som förslagsmskaren i det cfficiella b!adet förråder, I för att inbilla sig, att någon arbetsgilvare skulle kunna hålla sina arbetare qvar i tre veckor, om han gjorde anspråk på ett dylikt förmynderskap. Frågon ora näringsfriheten, påstås vidare, ,kallas nu utrikes frågan om arbeteis organisation och borde äfven här kallas så,. Delta påstående är ett al de vanliga argusiska axiomerna, som läggas till grund för långa deduktioner framdeles, om man låter dem passera oanmärkta. Det skall kanske om få dagar heta i Minerva, act sedan det nu mera är afgjordt och till full nevidens bevisadt, att frågan om näringsfrihetär detsamma som frågan om arbetets organisationn, så följer — allt hvad prohibitifinteressets försvarare på stat finner lämpligt att söka inb illa Isina läsare, med detta föregifaa grundbevis till utgångspunkt. Redan i Minervas nästföljar de rader träffss en början till en dylik användning af axiomet. pI sjelfva verket — säges det — handlar denna frågs (den nyss förut sammanblandade om räringsfriheten och arbetets organisatior) icke endast om att genom nedrifvande af skråförfattningarne lemna kapitalerna och penningemakten tillfälle att bemästra sig en mängd. handtverk och borgerliga yrken, för att äfven i städerna likasom på landet göra arbetaren till ett slags stattorpare eller helot, utan fastmera förbättra arvbetarens ställning och b:lrygga hars välfärd och menniskorätt Just det sistnämnda är likväl ändamålet med näringsfriheten, men visst icke med de socialistiska utopierna om arbetets organisat:onn, avi:ka i sjelfva verket gå ut på ett nytt slags skråtvång, hvarunder arbetarens välfärd och menniskorätt skulle komma att bero på en bolazsdirekxtion, som alideles despotiskt ägde att EIA SR SUDAN NOR SAS KTRS STEETTNKDA DA od ERSTA STILIG ASTRID llarne och en krans af förgät mig ej smyckade 70 Ga