Aftonbladet – 11 november 1846, sida 2

komst medfört så många främlingar. Alla dess: voro ju på balen. Marcelle sträfvade med att uppleta ett ansigte, som skulle se mycket bestört och ned: slaget ut, vid åsysen af den stora muschen om hon bar öfver venstra ögat. Men denns generalundersökning fordrade tid; den afbröt: af en ung, vacker och lysande adelsmån, som kom och bjöd upp presidentskan till nästa dans Ianan Marcelle svarade ja, fixerade hon skarp sin blifvande kavaljer. Han var icke känd a henne, men långt ifrån att förvirras vid åsyner af den ofantliga muschen, förblef han stående lutad och småleende och afvaktade med der naturligaste min i verlden det svar, som skull följa på hans hemställan. Presidentskan, lugaac af kavaljerens !ugn, trodde sig utan tvekan kun na svara ja. Den okände var en så förträfflig dansör, at allas ögon snart fästades på det intagande pa ret, och att presidentskan, för att instämma den allmänna hyllnirgen åt sin vavaljer, dan sade oftare än vanligt, för stt unna honom de; gunsten att ofta bjuda henne sin hand. Ionan Marcel!le lemnade guvernörens salong tillkännagaf hon, att hon tvenne dagar derefte ämnade gifva en bal, till hvilken hon inbjö hela sällskapet. Just då bon stod i begrepp att fara, kom el lakej och underrättade henne om, att derut stod en zigenare, som anhöll att få tala mer henne. i Presidentskan kände vid denna underrättels alla sina farhågor återväckas. Utan att tänk: på kölden, som var ganska sträng, följde ho!