Aftonbladet – 11 november 1846, sida 2

ven i många andra afseenden skulle lända till allmän fördel, att lemna räntan fri och derigenom förvandla denna lånerörelse till en loflig näring, i stället att den nu betraktas såsom en smutsig födkrok, som likväl icke gerom förbudet förekommes, utan endast till sin natur förvärras. — Konkurrens skulle då snart uppstå, och de bjelpsökande troligen erhålla lån på sina panter både till samma ränta som pantlånekontoret här tagit — (i London t. ex. drifves all sådan rörelse på enskilda händer hos så kallade Pawnbrokers, af hvilka många äro ganska respektabelt folk) — och med beviljande af högre lånebelopp, än kontoret hittills lemnat. Men då detta icke nu genast lärer kunna verkställas, och således för ögonblicket ej är värdt att tala om, så kan det likväl blifva görligt, alt låta inrättningen fortfara, antingen på det sättet, att drätselkommissionen, såsom ätven artikelförfattaren i Posttidningen föreslår, upplånar en summa för rörelsens fortfarande bedrifvande, i fall Ständernas anslag mot 3 procent ej vidare får begagnas, hvilket vi ej nu kunne bestämdt erinra oss; eller också, att en aktieteckning för ändamålet öppnas, och bolaget ingår till Kongl. Maj:t med anmälan derom och begär att komma i åtnjutande af det nuvarande pantlånekontorets rättighet i afseende på ränteberäkningen. I båda dessa fall synes det ingalunda vara svårt att emot måttliga arfvoden erbålla pålitliga personer till inrättningens skötande; hundradetals sökande anmäla sig genast och äro att välja på till sådana befattningar. Om fonden uppbringas till ett betydligare belopp, t. ex. 4350,000 eller 200,000 rår bko, så blir förvaltningskostnaden jemförelsevis icke så stor, att ej en god vinst skall uppkomma, äfven om 2 å 3 direktörer erhålla ett bonorarium af några hundra rdr hvardera; och de öfrige aktieegarne kunna då utan: all risk troligen påräkna en ganska god behållning utan något besvär, bvilket för mången mindre kapitalist blefve välkommet nu för tiden, då penningar eljest på de bästa inteckningssäkerheter ej sällan erhållas till 4 procent. Det vore, med ett ord, en bankinrättning af lika mycken nytta för en talrik del af hufvudstadens innevånare, som behöfde anlita den, som profitabel för delezarne. Hufvudsaken är blott, att någon driftig person med anseende sätter sig i spetsen för saken. Om ett sådant tilifälle erbjöd sig i en utländsk affärsstad, så skulle en dylik plan snart vara realiserad; en annan fråga är, huru det kan gå härstädes. Om åter hufvudstadens styrelse fianer sig föranlåten, att träda emellan för att förekomma de följder, som inrättningers totala upphörande skulle medföra — och något måste väl göras — så är det i alla händelser vår öfvertygelse, att en monopoliserad inrättning som denna icke vidare bör lemnas åt en enskild man att drifva för egen räkning och fördel. Ty det betyder mindre, om stadsstyrelsen utbetalar några kundra riksdaler rnera, eller om den icke vinner något utöfver den ränta, som den sjelf betalar, så framt det egentliga ändamålet uppnås med inrättningen, betraktad såsom undsättningsanstalt. Och hvad kontroller och dylikt beträffar, böra de ej vara svårare att tillvägabringa i det ena fallet, än i det andra. Det är visserligen en i allmänhet gällande grundssts, att offentliga auktoriteter icke böra blanda sig i enskilda näringar. Vi biträda ock helt cch hållet denna grundsats för de aldra flesta fall, der täflan med enskilde eger rum, emedan den enskilde näringsidkaren der lätt kan tillintetgöras genom konkurrensen från statens eller kommunens sida, som ej behöfver se på vinsten; men helt annat är förhållandet i detta serskitda fall, der frågan icke kan blifva om att tillintetgöra något arnat än procenteriet. Ty den, som kan eller vill lemna lån mot vanlig ränta, kommer ju alls icke i någon konkurrens med denna inrättning.