Aftonbladet – 11 november 1846, sida 2

Tatt bjVIL Fia Sju IvVa IV NYGFU UC lall I Sllnet att klandra. — Postoch Inrikes-tidningen förigår lemnar en underrättelse af den mest bekymrande beskaffenhet i afseende på de fattigas belägenhet under den instundande vintern, nemligen att det så kallade Assistanceeller Pantlånekontoret med detta års slut kommer att upphöra, såsom det säges i brist af kapital till dess fortsättning. Visserligen har en eller annan grundad anledning till klagomål funnits emot administrationen af detta kontor, deribland den förnämsta och hufvudsakliga varit, a!t de inlemnade panterna af en öfverdrifven försigtighet blifvit uppskattade till så låga värden, att det kunnat blifva en egen industri för flere procentare, att ytterligare utan risk belåna sjelfva de pantsedlar eller recepissen, kontoret lemnat, till halfva värdet af kontorets lånebelopp och stundom långt derutöfver, men emot en månadsvis beräknad ränta af vissa skillingar på riksdalern, som, för året räknadt, ofta uppgått ända till 75 procent 3f lånesumman, om ej mera. Detta har onekligen varit ett ondt, ensamt härledt af den rättighet detta kontor uteslutande haft i syrlig måtto, nemligen att få taga en högre ränta än den lagstadgade, hvilket i öfrigt till viss grad är nödvändigt i anseende till de kostnader, som äro förenade med en lånerörelse, fördelad i så små summor, och förutan hvilken rättighets åtnjutande äfven af andra, en öppen konkurrens i denna rörelse varit omöjlig, hvarföre också följden af förbudet varit, att de, som konkurrerat i smyg, låtit betala sig desto högre. Men i alla hänseenden utgör pantlånekontorets upphörande en så betänklig händelse, att vi våge säga, att någonting måste göras till dess förekommande. Det bör noga besinnas, att för månget husbåll, serdeles inom den egentliga arbetande klassen, och dessutom för en mängd fruntimmer, utgör det lilla lösöreboet, jemte en och annan för dagen oumbärlig klädespersedel, den enda disponibla tillgång, som kan erbjudas för att rädda sig undan en tillfällig nöd af bristande arbetsförtjenst eller iråkad sjukdom, till dess krafterna återkomma eller sysselsättning ånyo kan erhållas, samt en del af förtjensten afsättas till de små tillhörigheternas återlösande. Hvart skola nu alla dessa skaror taga vägen, som tidigt på förmiddagarna synas vandrande med sina knyten uppåt Riddarholmen, och af hvilka nigra visserligen torde råkat i behof af lättsinnighet, men de flesta likväl drifvas af verklig, trängande nöd, som fordrar ett skyndsamt afhjelpande mot den erbjudna pantsäkerheten, så framt icke svält och förtviflan skola inträda i de olyckliges boningar, och detta i sin mån verka till ökade sjukdomar, dödlighet eller brottens tilltagande? Alla dessa måste, om de beröfvas den svaga tillflykt de hittills haft, antingen till hvad pris som helst försälja hvad de förut kanske med mycken möda förvärfvat, och man kan väl tänka, att klädståndsfruarna — denna i flere hänseenden onekligen nyttiga klass af trafikerande, som äro de enda egentliga köparne af nyttjade varor — icke skola underlåta att begagna sig af tillfället på den behöfvande säljarens bekostnad, äfvensom de kanske ofta icke äro försedda med tillräckliga medel att kunna köpa; eller också måste de nödställde falla i händerna på den barmhertighet, som bhjelper sin nästa mot full säkerhet och 73 procents ränta för året eller 3 skillingar på riksdalern i månaden, hvilket är den vanliga tariffen; j hvilkendera händelsen som helst bar nöden ingen lag och de lånesökande ingen annan utväg, än att låta plundra sig genom ett ruinerande ocker. Detta är för hufvudstaden ett samhällsondt, som både bör och kan förekommas. Vi känna icke specielt anledningen, hvarföre den stora pantlåneinrättningen nu uppbör. Men en bekant sak är, att den man, som först öfvertog densamma, sedan den upphörde att drifvas för statens räkning, och som dertill erhöll ett förskott af 400,000 rdr, dragit sig tillbaka och öfverlemnat rörelsen i andra händer, för att, efter hvad det är sagdt, kunna mera egna sin tid åt skötandet af andra privata affårer såsom possessionat. Det anses också att pantlånerörelsen, åtminstone för honom, icke varit ofördelaktig: och med afseende på den erlagda räntan, som för en sådan rörelse måste vara högre än den vanliga, synes detta resultat äfven hafva sannolikheten för sig. Det allra bästa sättet att afbjelpa den nu in. träffade bristen vore utan tvifvel, hvad som äf