Aftonbladet – 5 november 1846, sida 2

— Det ges ingen säkrare än grafven. — Grafven? Theodor giorde ena förfärlig grimas. (Ccsarine var för mycket upptagen af sina egna tankar för att ge akt derpå. — Tvenpe hjertan, hvilka förstå hvarandra så, som våra, kunna ju icke klappa åtskiljda... diden måste ju således för alltid förena dem. Och nu steg Cisarine beslutsamt upp från soffin, gick fram till Tneodor och fatiade hans hand, som hon fann iskall och darrande. — Min Gud!... hvad fattas er, min vän? — Ingenting... jag svär derpå. — Er band ör kall och darrar uii mip, edra blicker undvika mina... Tbeodor!... skulle jag väl bedr.igit mig på edra känslo:!... Dock nej!... det är jag som är tokig... och jag gör orätt i att anklaga er. Förlåt mig, min vän. on förlåt att jag ett enda ögonblick kunnat tvifla på er kärlek!... Har ni icke tusen gånger svurit, att det skulle vara så ljuft att dö red mig? — Och jpg svär det nu åter. Hotad at tvenne ytterliga faror, mannens okufliga vrede och hustrun: icke mindre fruktansvärda exaltation, kom Theodor att, i ett ögonblick af plötslig inspiration, varsebli en skymt af räddning. — Ja, återtog ban, jag skulle anse det för en lycka att få dö med er; men det är dock en lycka, hviken vi när som belst kunna förskaffr os: Hvarföre skynda dermed? — Lit mig... 0 låt mig begacna det tillfälle, som ödet tiliskyndar miz, att få lefva med er, sköna Ccsarine, hvilket är, i mitt tycke, det tillstår jag gerna, en vida större Iveka än den att få dö med er. — Min vän, jag förstår er icke, — Det är nu min tur, sade han, att påminna er de eder ni svurit mig ... Eno hydda — har ni ofta sagt — en hydda och ert hjerta — se der hela min ärelystnad?