Aftonbladet – 4 november 1846, sida 2

fanns ingen räddning annat än på stranden af Puteaux, och för att komma dit, måste man öfver Seinen. Gustaf hade med den ena armen omfattat Cesarine och med den andra började han simma. Toeodor hann dem midt på strömmen. Gustaf, som under rörelserna besvärades af sin rock, mottog med glädje den bjelp, som tillskyndades bonom. Han lemnade sin dyrbara börda åt Theodor, och fem minuter hade icke förflutit, förrän alla tre inträdde i ett litet värdsbus vid hamnen. Csarine var afdånad, men som det var mer af skrämsel än af illamående, hemtade hon sig snart. Hennes första blick föll på Gustaf, åt hvilken hon räckte handen, beledsagande denna åtbörd med en blick full af erkänsla. — Min älskade Csarine, sade denne med en något brydd min; jag kan, tyvärr! icke tillägga mig den förtjensten att hafva ryckt dig undan faran. Det är denne herre, som bör mottaga så väl dina som mina tacksägelser. Och dervid tryckte han bjertligt handen på Theodor, som skyndade att blygsamt nedslå ögonen. Cesarine väntade att få se någon beskedlig fiskare med breda axlar och solbrändt ansigte, samt klädd i den traditionella yllemössan; redan hade bon lagt handen på sitt skärp, för att framdraga en liten börs, deri fem eller sex guldmynt voro förvarade; men knappast hade hon fästat sin blick på Theodor, förrän hon, högt rodnande, ångrade detta uttryck af en föga passande erkänsla och stammade, snarare än hon uttalade, följande ord: