Aftonbladet – 4 november 1846, sida 2

stere, red ett ord alla som haft med den saken att skeffs, skul:e förbiseit en af de visendtligaste omständigheterna i afseende på syftemålet med ett f-ngelse, nemligen att ej fångarne må kunna krypa ut genom förstret och gå sin väg, medan dörren är tillbomad. Dacligt Allehanda gör i samma artikel äfven ett förslag, såsom varande af stor vigt vid tilllämpningen af cellsystemet, nemligen att en serskild fångdrägt må nyttjas äfven för ransakningsfångar. Denna nyttiga välmening frukta vi har nog mycket tycke af ideerna i den på sin tid famösa, och på ett alldeles eget sätt fitantropiska, så kallade prygelboken. Det vore rätt hyggligt om en person, som oskyldigt cch af misstag råkade blifva arresterad, skulle red:n under ransakningea framställas i den serskilda fångdrägten inför domstolarnes offeatlighet, tili ett mål för hopens nyfikenhet, hviken redan skulle se brottet i drägten. j — — Vi medbunno icke i gårdagsbladet, att fästa läsarens serskilda uppmärksamhet på det i samma nummer meddeiade sakrika, upplysande och väl motiverade anförande, som br expeditionssekreteraren Arrhenius afgifvit såsom reservation emot 43 S:n af det förslag tillsockenstämmo! örfattning, som hrr kommitterade utarbetat. Hr Arrhenius har der på ett klart uch öfvertygande sätt ådagalagt vigten deraf, att valen till sådane deputerade, som skola behandla bufvudstadens gemensamma kommunalangeligenheter, böra ske distriktvis, ieke församlingsvis, och den, som genomgår de skäl, ban anfört för denna sats, skall troligen fiana sig så öfvertygad, om han öfverhufvud vill taga skäl, att något tvifvel icke kan återstå. I sjelfva verket kan den första frågan bos enhvar, som tänker på denna angelägenhet, icke gerna undgå att blifva den: huru det egentligen någonsin tillkommit, att sockenstlämman eller församlingen, som ursprungligen är till för det andliza behofvet och själavården, eller med andra ord, af ecklesiastik natur, nåonsin kunnat få befattning med ämnen, som hgga helt och bållet utom dess egentliga område, såsom vägars, gators och lyktors underhåll; ty med samma skäl skulle också allt, som angår rådplägningar i rent industriella och kommerciella ämnen, kunna dit hänföras. Svsret är likval lätt funnet. Iäldre tider, då sambällsformerna i allmänhet varit föga utbiidade, serde1l-s hvad kommunala angelägenheter beträffar, och ganska obetydliga ärender, utom dem som rörde kyrkans vård, fiogo af folket sjelf handläggas, var det naturligt, att det obetydliza, som derutöfver kunde förekomma, äfven af sig sjelf, så att söga, tillföll sockenstämmans afgörande, och det kan äfven vara förklarligt om detta till en viss grad ännu fortfar på landet, der församlingarne omfatta ett större och för sig helt område, som till en viss grad ligger till grund äfven för kamerala indelningar. Men lika naturligt är det äfven å andra sidan, att när en annan, ändamålsenligare, rigtigare och beqvämare form kan utfinnas för kommuner, som bestå af flera församlingar, man då håller sig till det rätta och frångår det oegentliga. Detta bar hr expeditionssekreteraren Arrhenius närmare utveck-. lat med en fullständighet, som knappt lemnar något öfrigt alt önska. Blott en enda sak torde ännu böra läggas till de argumenter han anfört; nemligen att man genom deputerades väljaude i sockenstimma, i stället för distrikt vis, blefve i tiufålle att kunna lemna sitt förtroende åt de dugligaste personer inom kommunen, utan afseende på deras bostad. Denna omständighet är redan i och för sig sjelf af så stor betydeuhet, att den borde afgöra öfvervigten till förmån för distriktvalen, då det ganska latt kan hända, att i en mindre församling icke fianes halfva antalet af ändamålsenligt qvalficerade personer, hvilka ej redan tilläfventyrs äro upptagne af andra befattningar, medan flere fullkomligt passande kunna vara att välja på i nästa eller någon annan församling. Också torde läsaren erinra sig, enligt hvad vi förut omnämnt, att ledamöternes röster inom kommitteen voro delade lika många för bvardera val.ättet, så att pluraliteten der af-jordes genom hr öfverståthållarens röst såsom urdförande. Då saken nu snart förekommer till afgörande i konseljen, och Regeringens beslut med spänd väntan emotses, så kan man väl föreställa sig möjligheten deraf, att presterskapet söker göra sitt inflytande gällande, för att få den gamla indelningen för valsättet bibebållen; ty erfarenheten har nog visat, att ehuru de andlige ofta l beklaga fig öfver mängden af sina verldsliga bestyr, så utgöra dessa sednare just den del af